Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Danmarks statsminister Mette Frederiksen, Socialdemokraterna. Bild: Henning Bagger
Danmarks statsminister Mette Frederiksen, Socialdemokraterna. Bild: Henning Bagger

Adam Cwejman: Danmark visar vägen ur integrationsproblemen

I stället för att se snett på vår granne i söder bör vi inspireras. I Danmark har avsaknaden av politisk nervositet kring integrationsfrågorna lett till handlingskraft.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Danskarna. De är så oförskämt lyckliga, rika och trygga i sig själva. Men samtidigt burdusa och så oförskämt osvenska. Världskända för sitt hygge och sina mejeriprodukter. Vi är så lika, men samtidigt så olika.

Inte sällan betraktas danskarna och Danmark i Sverige lite som en framgångsrik släkting som man inte riktigt vill kännas vid. Någon som skryter vid julbordet och säger opassande saker. Men i slutänden är vi ändå släkt.

Det mest återkommande exemplet på denna olikhet mellan våra två nationer är hur vi har hanterat migrations- och integrationsfrågan. I Danmark har man i mer än 20 år aktivt motarbetet utanförskap och segregation genom kraftfulla och aktiva åtgärder.

Det har varit en av dansk inrikespolitiks stora diskussionsämnen. Det träts om hur, vad och till vilken kostnad. Men ändå är både dominerande vänster- och högerpartier eniga om skenande segregation behöver förhindras. Långsiktighet, målmedvetenhet och kanske främst: avsaknaden av nervositet över att åtgärderna av vissa skulle anklagas för att vara högerextrema eller rasistiska har gett resultat.

Nyligen konstaterade Indenrigs- og Boligministeriet, ett nyskapat departement med ansvar för bostadsfrågor, att antalet ”parallellsamfund” hade minskat från femton till tolv under 2021. Parallellsamfund är att betrakta som en motsvarighet till den svenska polisens definition av utsatta områden.

LÄS MER: Sverige behöver ett kvotbaserat flyktingmottagande

Ett bostadsområde ska betecknas som parallellsamfund om minst hälften av de boende kommer från ickevästliga länder, om arbetslösheten är minst fyrtio procent och andelen som dömts för olika brott är minst tre gånger högre än snittet i landet. Den svenska definitionen av ”utsatta områden” eller ”särskilt utsatta områden” skiljer sig egentligen inte avsevärt: Det handlar om parallella samhällsstrukturer, en hög koncentration av kriminella och låg socioekonomisk status.

Förra året genomförde den danska S-regeringen en lag som kraftigt försvårar segregationen i landet. Lokala myndigheter får större möjligheter att skräddarsy demografin i vissa stadsdelar som löper stor risk att drabbas av segregation och utanförskap.

Lagen är att betrakta som en fortsättning på den föregående högerregeringens ”ghetto-utspel” från 2018 – ett paket av åtgärder som alla syftade till att tidigt, kraftfullt och med stor uppbackning från statsmakten komma åt brottslighet, utanförskap och demografisk snedfördelning.

Mellan de danska liberalerna och socialdemokraterna råder samsyn om problembeskrivningen. Man vill inte ha det som ”i Sverige”, och vet att det kan gå riktigt illa om man sätter händerna i fickorna och tittar bort. Tyvärr verkar målmedvetenheten i vårt grannland inte smitta av sig på svensk politik och samhällsdebatt. De danska Socialdemokraternas integrationspolitik antingen förbises eller kommenteras lite nedlåtande i Sverige. Kunskapen om exakt vad som sker på andra sidan sundet är låg, även bland ledande svenska socialdemokratiska politiker. Man kanske inte bryr sig vad som händer hos lillebror Danmark.

Men vi, och i synnerhet svenska regeringsföreträdare och rikspolitiker, borde förstås göra precis tvärtom. Intressera oss för hur danskarna gör och hur bevaka resultaten av deras politik. Danmark håller nämligen på att undvika den situation som för Sverige tycks få allt svårare att undvika: ett totalt segregerat samhälle med integrationsproblem så djupa att inga politiska åtgärder förbättrar läget.

Vad är det man då gjort i Danmark för att minska antalet parallellsamfund? Stadsdelar har förändrats rent fysiskt, då hus har demolerats och stora förändringar gjorts i stadsplanerna. Stadsdelarna finns kvar, men befolkningssammansättningen har förändrats. Genom att blanda antalet hyresvärdar och boendeformer har invånarna också blandats ut.

Regeln i Danmark är att om ett område definieras som parallellsamfund i mer än fem år så gör man något drastiskt – vilket inbegriper att man helt förändrar boendeformerna. I Mjølnerparken i Köpenhamn ska exempelvis andelen familjebostäder minska till 40 procent, medan antalet ungdomsbostäder, avsedda för studenter, eller äldrebostäder, avsedda för pensionärer, ska öka kraftigt.

I Århusstadsdelen Gellereup började man redan 2007 riva hus och helt lägga om stadsplanen. Nya stråk skapades för att bättre anknyta till trafiknätet. I köpenhamska Tingsbjerg gjordes något liknande. Det byggdes om, revs, skapades nya stråk. I stället för att lappa och laga förorten så har man börjat från botten upp: riva där det behövs samt flytta och omfördela befolkningen. Förändringarna har ofta varit drastiska och till en början stött på mycket motstånd. Men de långsiktiga resultaten talar sitt tydliga språk: Det går att förvandla områden från otrygga och homogena utanförskapsområden till trygga och heterogena områden.

LÄS MER: Sverige bör ta efter Danmark i kampen mot brottsligheten

Strategin för att minska antalet parallellsamfund står alltså på flera ben. Det främsta målet är att se till att inga stadsdelar ska ha en överväldigande majoritet av utrikesfödda. Det andra är att området är tryggt, snyggt och samspelar stadsplaneringsmässigt med den övriga staden. Man vill undvika ha isolerade enklaver, vilket är väldigt vanligt i svenska städer.

Något liknande mål om en jämn demografisk fördelning saknas i Sverige. Det är en politisk icke-fråga. Ett förödande tillstånd. Det är alldeles uppenbart att den bästa integrationen sker i stadsdelar där invandrare genom dagliga kontakter med infödda svenskar lär sig språk, seder, normer och dessutom knyter värdefulla sociala band. Men för att det ska ske måste demografin vara i balans.

Konsekvenserna av det motsatta förhållandet, att nästan alla har utrikes bakgrund, sätter sig djupt: Svenskkunskaperna bland förskolebarn i sådana stadsdelar är mycket låga, om alla barn ens går i förskolan. Dessa språkliga brister förstärks i grundskolan som ofta är minst lika segregerad och fri från infödda svenska barn som förskolan.

Ska man över huvud taget kunna påverka demografin i enskilda stadsdelar måste migrationen vara därefter. Detta har man sedan många år tillbaka insett i Danmark. Antal beviljade asylansökningar per 10 000 invånare var 2020 i Danmark 0,72, medan det i Sverige var 4,28. Även om 2020 var ett speciellt år, ur resehänseende, så visar proportionerna i antal beviljade asylansökningar skillnaderna mellan Danmark och Sverige: 420 respektive 4420. Danmark har konsekvent under hela 00-talet och 10-talet varit mer restriktivt med beviljade asylansökningar. Inget år under hela 2000-talet har Danmark fler beviljade asylansökningar än Sverige.

Danmark präglas inte av samma nervositet gällande migration- och integrationspolitiken som Sverige. Den normalitet som omgärdar hela migrations- och integrationsfrågan lämnar också avtryck i partipolitiken: i 2019 års val till Folketinget fick Dansk Folkeparti, länge ansett som det stora invandringskritiska partiet 8,7 procent av rösterna. Det nationalistiska Nya Borgerliga fick 2,4 av rösterna.

Dessa partier spelar helt enkelt en mindre roll i dansk politik eftersom de inte fyller någon stor funktion. Etablerade och gamla partier hymlar inte om problemen som finns i samhället som rör invandring och migration. Lösningarna är inte särskilt märkvärdiga och utgår inte ifrån någon radikal ideologisk modell.

Det handlar om att matcha migrationens omfattning med integrationskapaciteten i landet. Därefter ska man få till en så god balans som möjligt demografiskt. Till sist behövs en genomtänkt stadsplanering som inte isolerar människor i otillgängliga enklaver. När allt sådant samspelar går det faktiskt, vilket vi nu kan se i Danmark, att minska antalet utanförskapsområden. Vi ska inte ignorera eller förlöjliga Danmark, snarare ska vi noggrant och ödmjukt studera hur de lyckats där Sverige har misslyckats.

LÄS MER: Dags för en ny svensk migrationspolitik

LÄS MER: Har danskarna blivit vansinniga?