Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Fredrik Kärrholm: Sverige bör ta efter Danmark i kampen mot brottsligheten

Vi bör inte inbilla oss att problemen med gängkriminalitet, utanförskap och utpressning inte kan bli värre. De kan bli mycket värre om vi inte tar resoluta tag från politikens sida, skriver gästkrönikören Fredrik Kärrholm.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Hittills i år har det skett över 200 bekräftade skottlossningar. I dessa har fler än 30 personer avlidit. De blodiga skjutningarna genererar ständiga tidningsrubriker, men problemet är dessvärre större.

Enligt Brottsförebyggande rådet har utsattheten för misshandel, sexualbrott och rån mer än fördubblats de senaste tio åren. Den allmänna otryggheten har ökat. Framväxten av kriminella klaner och brutala gäng förklarar bara en del av detta.

Det finns också en osynlig brottslighet. Den består av utpressning mot företag och påtryckningar mot kommuner, myndigheter samt politiker. Det är en dold problematik som är svår att mäta och uppskatta. Affärsidén med utpressning är nämligen att näringsidkaren ska betala och hålla tyst. Detsamma med tjänstemän och politiker som avkrävs beslut eller passivitet.

De allvarliga brottstrenderna hör tydligt samman med migration och utanförskapsområden. I de förorter och stadsdelar som polisen definierar som utsatta områden bor över en halv miljon människor. 74 procent har utländsk bakgrund. Arbetslösheten är mycket hög. Fler än var fjärde niondeklassare saknar behörighet till gymnasiet.

Trots problembildens magnitud saknas en övergripande strategi för att komma till rätta med det hela.

Förvisso vidtas åtgärder. Kommunala jämlikhetsarbeten och integrationsprojekt finns i överflöd, skolpengen är sedan längre högre i utsatta områden, trygghetsvärdar kompletterar ordningsvakterna. Regeringen utökar vissa befogenheter för socialtjänst och polis, diverse straff skärps något och myndigheter tilldelas samverkansuppdrag. Allt detta är bra, men uppenbart inte tillräckligt. Problemen består.

I Danmark uppvisas en mer samlad handlingskraft, med resultat. Trenden med ökat utanförskap har brutits, tack vare politiken. Vårt grannland har beslutat om flera så kallade ghettopaket – långtgående politiska planer för att minska problemen i landets utanförskapsområden. Straff har inte bara skärpts, de har fördubblats. Områden har inte bara renoverats, de har delvis rivits. Därtill språktester i första klass, förstärkt föräldraansvar och sanktioner mot skolor med dåliga resultat.

Ett mål, enligt ghettopaketet, är att inte mer än 30 procent av invånarna i något bostadsområde ska ha ett icke-västligt ursprung. Planen är att staten om nödvändigt ska flytta människor.

Den politiska enigheten är bred. Danmark leds sedan 2019 av en socialdemokratisk regering. I januari beslutades också om ett socialt politiskt program, Børnene først, som ska förbättra stöd och skydd för barn. Ett syfte är att fler barn ska omplaceras och omplaceras permanent.

Danska politiker lägger inga fingrar emellan. Statsminister Mette Frederiksen gjorde förra året klart: "Kör någon för fort genom ett bostadsområde tar vi hans bil och så får han gå hem, och då hoppas jag att det regnar."

Alla delar av den danska politiken är tyvärr inte möjlig på vår sida sundet. Till exempel saknas förutsättningar för att skapa blandning av barn i förskolan. I de svenska storstadsregionerna har 45 procent av barn och ungdomar i åldern 7–16 år någon annat språk än svenska som förstaspråk. I flera kommuner, bland annat Malmö, är det fler än hälften. I Botkyrka och Södertälje har närmare 60 procent av samtliga invånare utländsk bakgrund.

Det som kan måste dock göras. Att det inte räcker med marginella justeringar av befintlig politik tycks allt fler förstå. Insikten är desto mer begränsad när det kommer till vilken utveckling vi riskerar som nation. Dagens läge är på inget sätt en lägstanivå. Situationen i andra delar av världen förskräcker. Frågan bör ställas: var riskerar Sverige att vara om tio år?

Läget kan bli betydligt värre och det kan gå fort. Att inbilla sig något annat är en bekväm men farlig villfarelse.

Något som liknar en dansk ghetto-politik är sannolikt en tidsfråga, men ännu saknas sense of urgency. I väntan därpå består utanförskapet. Gängen växer. Gangstermorden fortsätter. De kriminella strukturerna tränger djupare in i samhällets vävnad. Symptomen har vi bara sett början på.