Har Kanada åsidosatt migrationspolitikens folkrättsliga och humanitära aspekter? Läser man kritiken från Dagens Nyheter mot de danska Socialdemokraternas förslag om att införa ett kvotsystem för invandringen så skulle man kunna tro det (DN 6/2). Det Nordamerikanska landet har nämligen sedan 1970-talet ett mottagandesystem som helt bygger på årligen, i parlamentet, fastställda flyktingkvoter, vilket påminner en del om vad som nu föreslås i Danmark.
Danska politiker har, enligt DN:s ledarsida, sedan länge vant sig vid att bortse från ”folkrättsliga och humanitära aspekter man kan lägga på flyktingfrågan”. Utvecklingen är ”auktoritär” skriverAftonbladets ledarskribent Daniel Swedin och hävdar att de danska socialdemokraternas förslag är ”orättvisa och orealistiska” (5/2). Henrik Arnstad, av statsministern beskriven som expert på rasism, skriver på Twitter att förslaget innebär ”internering i danska koncentrationsläger”.
Är de danska Socialdemokraternas kvotsystem rakt igenom bra? Nej. Det är tveksamt att just danskbyggda anläggningar skulle fungera särskilt väl när FN:s flyktingorgan UNHCR redan har en befintlig struktur för hantering av kvotflyktingar.
Ett bättre alternativ vore att enbart använda sig av UNHCR och samtidigt lösa organisationens kroniska underfinansiering. Det är något som de danska socialdemokraterna faktiskt föreslår. 95 procent av alla flyktingar kommer ändå inte till Europa utan hamnar i just flyktingläger, de som tar sig till Europa är ofta det fåtal som har kraften och de ekonomiska resurserna. Varför ska de som inte kan lämna flyktinglägren få en sämre chans?
Kvotsystem, både generellt och FN:s egna har, i kontrast till Sveriges ryckiga politik på området i decennier, visat sig vara välfungerande. De skapar förutsägbarhet och ordning i mottagandet av flyktingar. Kanada sätter varje år kvoter på antal som tas emot via FN:s kvotsystem. Därutöver kan parlamentet besluta om engångskvoter, vilket skedde i samband kriget i Syrien.
Även om länder som Kanada och USA inte har avskaffat asylrätten har de i praktiken gjort det, till förmån för demokratiskt beslutade årliga kvoter. Schweiz röstade för fyra år sedan igenom ett liknande system, även där med syftet att kunna prioritera de mest hjälpbehövande och undvika plötsliga ohanterliga toppar i mottagandet.
Det märkliga är inte att länder som Australien, Kanada, Schweiz och snart kanske Danmark har kvotsystem. Det märkliga är att vissa i Sverige så envist och enögt lutar sig mot asylrättens ofelbarhet och påstått humanitära excellens.
Till asylrätten hör nämligen ett stort problem: den villkoras av att du faktiskt tar dig till landet där du ämnar söka asyl. Det går inte att söka asyl i Sverige från Damaskus eller Benghazi. Om du däremot färdas, inte sällan efter att du lagt ditt livs besparingar i händerna på en skrupelfri flyktingsmugglare, i en fallfärdig båt på Medelhavet så har du senare en chans att landvägen ta dig till det land där du önskar söka asyl.
Swedin påminner i sin ledartext om att massdöden på Medelhavet ”bara fortsätter”. Men detta alltså i samma text där han sågar det föreslagna kvotsystemet – vars syfte delvis är att motverka farliga resor över haven – medan han själv okritiskt står fast vid ett system som uppmuntrar till just farliga resorna sjövägen. Swedin är med i samtalet, men han förstår inte vad som diskuteras.
Kritiken mot kvotförslaget befinner sig i stället på metanivå. Politiska utspel analyseras utifrån vilka signaler de skickar, om det kan sägas vara populistiska eller inte, och vem som gynnas eller missgynnas av lagda förslag. Men varken Swedin eller DN sitter, för att parafrasera M-ledaren Ulf Kristersson, med vid vuxenbordet och resonerar om politikens faktiska konsekvenser.
Det finns givetvis många sätt att utforma kvotsystem på, de danska socialdemokraternas förslag är inte det enda. Men vilket svar är det att åter hävda asylrättens okränkbarhet utan att faktiskt våga resonera kring dess för- och nackdelar, för såväl människor på flykt som länderna med möjlighet att ta emot dem?
