Krockar vid fickparkering är ett randfenomen i samhället. Inte oväsentligt eller oviktigt. Men det är så pass ofarligt att det aldrig skulle motivera politiker till lagändringar, än mindre stora ord eller presskonferenser.
Något som inte är ett randfenomen är den organiserade brottsligheten i Sverige – gängkrig, lönnmord, narkotikahandel, bedrägerier mot privatpersoner och staten, infiltration av myndigheter och offentlig förvaltning.
Sådana frågor har olyckligtvis dominerat svensk politik under ett decennium. Först tonades problemet ned. Det var inget nytt och det drabbade inte icke-kriminella var argument som hördes. Sedan påstods det att Sverige aldrig varit tryggare eftersom annan, lättare kriminalitet minskat i omfattning. Men efter ett antal år av sprängdåd och mord på öppen gata utförda av barnsoldater krävs det en särskild form av selektivt seende för att tona ned problemet med gängbrottsligheten.
Ett avgörande skäl till att en del i offentligheten har så svårt att förhålla sig till problemet är dess koppling till invandringen. Det borde inte vara en komplicerad sak: Invandring är mycket, positivt som negativt. Framför allt innebär en invandring av den omfattning som Sverige tagit emot de senaste decennierna ofrånkomligen en enorm social förändring – det medför naturligtvis också en rad nya problem.
Den organiserade kriminalitetens kärna består i huvudsak av personer med utländsk bakgrund, födda i Sverige. Man kan förstås diskutera de många orsakerna länge: ekonomiska, kulturella, sociala. Men oavsett de många orsakerna till att det blivit på det här sättet är det varken ett randfenomen eller något som bara försvinner av sig självt. Är det något vi kan lära av den här sortens samhällsförändringar är det att vissa problem visar sig med en avsevärd fördröjning.
Lyssnar man dock på tidigare statsministern och utrikesministern Carl Bildt (M) är denna stora svenska samhällsförändring något svenskar ”förr eller senare kommer folk att vänja sig vid” (GP 7/12). Som om det vore något lite lätt obekvämt som man till slut inte tänker på. Och den där gängkriminaliteten, det är ett ”randfenomen” hävdar Bildt. Visserligen dominerande, men ändå ett randfenomen som kommit ”i marginalen av allt det här”.
Bildt lever i samma tid som alla andra i det här samhället, man får förmoda att han följer svenska medier. Men det är som att han inte riktigt förmår ta in vad det är som sker. Förra veckan sprängdes en port i göteborgska Johanneberg. Personer på andra sidan gatan kände tryckvågen. Lyckligtvis skadades ingen. Men det var bara tur. För ett par år sedan sprängdes en toalett på en vårdcentral i Göteborg, en skadad i toaletten bredvid. Dessförinnan mördades ett barn av en bilbomb. Exemplen från resten av landet kan, tyvärr, staplas på hög.
Det här är inget som sker ”i marginalen”. Det är för det svenska 2020-talet ett av de mest definierande samhällsproblemen. Det är olyckligt för ett samhälle som det svenska, fullt som det är av hårt arbetande personer, utmärkta utbildningar och innovativa företag, att just lag och ordning ska behöva uppta så mycket av en regerings tid. Hela den sittande regeringens existensberättigande, Tidöavtalet, handlar om att fixa lag, ordning och migration, fenomen som hör ihop.
Har Bildt missat det här? Kanske är både frågan och svaret ointressanta. En betydligt viktigare fråga är denna: Har regeringspartiet Moderaterna upptäckt att en av dess mest upphöjda profiler, som fortsatt anlitas som utredare i centrala frågor (med tveksamma resultat, bör tilläggas), låter som en modern version av Marie Antoinette? En person med hans bakgrund skulle kunna kosta på sig ett större mått av ödmjukhet och självkritik om han nu vill gå in i de frågorna.
Gängbrottsligheten har drabbat och påverkar tusentals svenskar som har oturen att hamna i korselden, bo fel, befinna sig på fel plats eller bli förväxlade med någon gängkriminell. Det är dessa öden som sker ”i marginalen av allt det här”.
Och den med en bortsprängd dörr lät knappast lugnas av de ”paradisliknande förhållanden” som råder i vårt land jämfört med södra Chicago, som Bildt uttrycker det. Jämför man södra Chicago med situationen i Port-au-Prince är det också ”paradislika” förhållanden i Chicago.
Jämförelser av det här slaget avslöjar Bildt: han tillhör en från vardagen mycket skyddad och arrogant elit. En elit som från konferenssalar, flygplatsterminaler och intervjustolar på håll betraktar samhällsproblem och fäller avmätta och tondöva samtidsbetraktelser. Bildt reducerar en av vår tids största samhällsproblem till en skråma på fälgen.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varje torsdag skickas ett nyhetsbrev ut med samtidsbetraktelser och analyser. Följ instruktionerna och anmäl dig här.
