Så kom helgen då Centern och Liberalerna tvingades sätta ned foten och ta ställning till det som alla andra redan insett. En alliansregering kan inte tillträda med stöd från Socialdemokraterna. Den kan bara regera med någon form av, direkt eller indirekt, stöd från Sverigedemokraterna.
Beskedet blev att mittenpartierna säger nej till moderaternas Ulf Kristersson som statsminister. Det lär göra många borgerliga väljare besvikna. Med all rätt. Centern och Liberalerna gick till val på att avsätta Stefan Löfven. Inte nog med det. De röstade bort den socialdemokratiske statsministern, med stöd av just SD.
Mittenpartierna har visserligen hela tiden sagt att de inte tänkt sätta sig i en regering som är beroende av SD. Men just därför erbjöd Ulf Kristersson C och L att sitta utanför regeringen, men behålla ett betydande inflytande över dess politik. Några förhandlingar med SD skulle inte föras.
Centern och Liberalerna har gjort en hederssak av att inte ge SD inflytande över svensk politik. Det hade varit lättare att respektera om de samtidigt öppet deklarerat innan valet att det också innebär att de tänker stödja Stefan Löfven som statsminister. Nu försöker de både äta kakan och ha den kvar. Det imponerar inte.
Mitten drar ett löjets skimmer över sig själva, med en retorik som inte hänger ihop. C och L säger sig vilja ha Ulf Kristersson som statsminister, men sätter effektivt stopp för det enda realistiska sättet för honom att tillträda.
Det går inte att bortförklara med tal om olika fantasifulla regeringsalternativ. C och L har målat in sig i ett hörn för att man inte vågade möta väljarna med ett öppet budskap om vad deras ställningstagande kostar.
De har hela tiden stått inför alternativen att regera med SD:s stöd eller ge Socialdemokraterna ett fortsatt maktinnehav. Några andra utvägar finns inte.
Talet om samlingsregering eller storkoalition är att betrakta som dimridåer. S och M vill inte samregera. Och detpå goda grunder. En samlingsregering bör man bara ta till i nödfall, vid krig eller samhällsekonomisk kris. En samlingsregering måste nämligen ha en tydlig gemensam uppgift för att lyckas utan att vittra sönder.
Anledningen till att Moderaterna och Socialdemokraterna existerar som partier är att de tycker olika. Utan ett krisläge skulle de låsa varandra till handlingsförlamning i samma regering. Den tyska storkoalitionsregeringen har fått se sitt väljarstöd minska med närmare en tredjedel sedan 2005. SD:s motsvarighet, Alternative für Deutschland, är nu större än de tyska socialdemokraterna i opinionen.
En aspekt som lätt förbises är att den nu uppkomna parlamentariska oredan hade uppstått även om Alliansen varit större än de rödgröna. För så länge S och SD tillsammans är större än Alliansen så kan SD när som helst fälla en alliansregering.
Priset för att inte regera med SD:s stöd är helt enkelt att inom överskådlig framtid ge Socialdemokraterna ett avgörande inflytande över varje framtida borgerlig regering. Eller om man så vill att fälla varje framtida borgerlig regering, eftersom S knappast lär gå med på att inte lägga en egen budget för att SD kan rösta på den.
Är då inte Socialdemokraterna ett mindre ont än Sverigedemokraterna? Det kan man tycka. Men det är skillnad på att följa sin magkänsla för att man ogillar SD och att effektivt hantera partiets roll i svensk politik. Att ha det som överordnad strategi att isolera SD adlar partiet till centralpunkten i hela det politiska landskapet. Det riskerar att göra SD till en framtida maktfaktor som det inte skulle behöva bli.
SD finns i Sveriges riksdag, och fick över en miljon röster. Partiet kan inte trollas bort. Det måste hanteras. Det minst onda är då att gradvis integrera partiet i det svenska partisystemet och tvinga det att ta ansvar och kompromissa. En storkoalition eller samlingsregering skulle tvärtom göra SD till huvudsakligt oppositionsparti. Deras tal om "sjuklövern" skulle ta konkret form. Partiet skulle nå nya höjder i opinionen.
Byter C och L sida och släpper fram Stefan Löfven som statsminister sker något liknande. Alliansen kommer ha små möjligheter att vinna nästa val. Vem troratt väljarna belönar partier som inte vill ta makten när de kan?
Tar mittenpartierna steget fullt ut och sätter sig i regering med S så kommer istället ”högerblocket” - M, Kd och SD – garanterat att växa. De samlar redan 44 procent av väljarna bakom sig.
Framförallt Liberalerna är splittrade och riskerar sin egen existens på ett S-samarbete. SD har idag en relativt svag parlamentarisk position och kräver i princip bara ett löfte från M att genomföra M:s egen migrationspolitik. Men med C och L:s tanklösa agerande kan SD komma att få betydligt större makt efter valet 2022, speciellt om L ramlar ur riksdagen på kuppen.
Ansvarstagande handlar inte om att det ska kännas bra för stunden eller om att två sina händer. Det handlar om att tänka igenom de långsiktiga följderna av sitt agerande. Även när det bär emot på kort sikt. Än finns tid för C och L att känna mindre, tänka framåt och tänka om.
