En väldigt seglivad myt handlar om att nationer bygger på blodsband. Det är människor med gemensamma förfäder som sökt gemenskap och på så vis har nationer uppstått, sägs det. Och detta sägs både av nationalister med en rasistisk agenda och av motståndare till nationalism, som menar att just därför är nationer suspekta och rent av farliga sammanslutningar.
Se på alla krig! Tänk hur fredlig världen hade varit utan nationer och nationalism, säger de. Och det är givetvis lätt att ge dem rätt. Men nationer handlar inte bara om krig. Nationer är också garanter för fred, för medborgerliga rättigheter, för ett fungerande rättssystem och allt det andra som skapar ett gott samhälle.
Nej, invänder en del, du blandar samman stat med nation! Ja, det gör jag, eftersom nationalstaten är den bäst fungerande staten.
LÄS MER: Liberaler borde föredra nationen framför imperiet
Inte ens de mest hårdföra etnonationalisterna, säger den kände nationalismforskaren Benedict Anderson, förnekar naturaliseringen, att en människa kan upptas i en ny gemenskap. Och nationalismforskaren Azar Gat påpekar att så gott som alla människor i världen, enligt den etnografiska forskningen, räknar människor som gift sig med varandra som släktingar, även om de inte alls har gemensamma blodsband.
Gat påpekar också att påfallande många nationer har berättelser om hur de från början var flera folk som enades och gick samman till en nation. Även om det inte skall förnekas att berättelserna om gemensamma förfäder är viktiga för sammanhållningen, är berättelserna om hur olika folk förenats minst lika viktiga.
Och det är inte bara myter vi talar om. USA:s berättelse om hur landet är en ”smältdegel” där människor med olika bakgrund förenas under stjärnbanéret och konstitutionen, är en historisk sanning, trots att berättelsen har romantiska inslag.
Bibeln berättar om hur Israels stammar följdes av en blandad skara med människor vid uttåget ur Egypten och hur dessa blev en del av den nation som uppstod ur stammarna. Tyskland, Frankrike, Spanien, Italien och England har alla berättelser om olika stammar som ingick förbund och som blev delar av respektive nationer. Angler och saxer förenades med normanner och kelter och av detta blev England.
Danmark är bildat av bland andra jutar och daner. Norge har sin berättelse i Snorres Heimskringla om hur Harald Hårfager samlade en mängd stammar till en norsk nation.
I Sverige var berättelsen om hur nationen uppkommit av svear och götar inledningen till landslagen, från 1300-talet fram till 1734 och ännu för några årtionden sedan titulerades vår nuvarande kung Sveriges, Götes och Vendes konung.
När vi ser etniska konflikter i vår tid, är det lätt att gripas av missmod. Men historien lär oss att konflikter överbryggats när människor har hittat något att enas kring. En gemensam fiende har alltid förmått människor att enas, men också annat som de har gemensamt. Ofta är språk den samlande faktorn, men Schweiz visar att det inte bara handlar om språk. Viktigast är en vilja till enighet, som får oss att glömma olikheter.
LÄS MER: Att se olikheter är inte rasism
LÄS MER: Dagens elit vänder sina mindre bemedlade grannar ryggen
