Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Dan Korn: Att se olikheter är inte rasism

I över två årtionden lyckades man få det att framstå som rasism eller chauvinism att tala om de kvinnor som mördades i hederns namn. Men till slut gick det inte längre.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Få böcker har påverkat vår tid lika mycket som Edward Saids Orientalism (1978). Västvärlden har enligt Said konstruerat en bild av ”Orienten” genom att överdriva skillnader och använt Orienten som kontrast för att framstå som bättre.

Man skapar en negativ bild av Den Andre. Idén att stava Den Andre med stora bokstäver som ett begrepp hade Said lånat från Simone de Beauvoir och från filosofen Emmanuel Levinas ord om att se Den Andres ansikte.

Kanske är det tack vare Said som vi ofta känner oss obekväma med att erkänna att det finns kulturella skillnader. Man kan hitta inhemska förklaringar också. En svensk företeelse är konflikträdslan och viljan till konsensus, att vi skall hålla med varandra, att vi skall skapa enighet. Om människor är olika stör det enigheten.

Länge skruvade många i Sverige på sig när människor uppmärksammade fenomen som klansamhällen och hederskulturer. Att tala om sådant var rasism.

Stiftelsen Expos antologi Debatten om hedersmord (2004) innehåller en mängd bidrag som alla upprepar detta. Diana Mulinari skriver där om mordet på Fadime Sahindal: Jag tror att diskursen kring mordet på Fadime syftar till att förstärka en viss typ av svensk identitet samt erbjuda en njutning som tillhörandet av en ”bättre kultur” utgör.

I över två årtionden lyckades man på detta vis få det att framstå som rasism eller chauvinism att tala om de kvinnor som mördades i hederns namn. Men till slut gick det inte längre.

I höstas beviljade regeringen tjugo miljoner kronor till arbete mot hedersförtyck, vilket omedelbart gjordes tydligt genom stora affischkampanjer i lokaltrafiken. Sedan tog det inte mer än ett par månader innan det i poddar, tv-soffor och på debattsidor började talas om hederskultur i svenska frikyrkor.

Samma sak var det med klanstrukturerna. Länge förnekades att det fanns klaner etablerade i Sverige, men när etablissemanget till slut var tvungen att erkänna det började man strax kalla företeelser som fackföreningar, ordensväsende och liknande organisationer för klaner.

Har det hänt dig att din syssling ringt och klagat över att han inte längre får arrendera en bit jord eftersom han tillhör en dålig familj, att han därför ber dig se till att dina döttrar uppför sig mera anständigt? Sådant är livet om man anses tillhöra en klan med en heder att upprätthålla.

Såvitt jag vet håller inga frikyrkor reda på sina medlemmars sysslingar. Grunden för klan- och hederstänkande är att man håller reda på gemensamma förfäder långt tillbaka i tiden, medan de flesta svenskar sällan vet vilka förfäderna var mer än tre, fyra generationer tillbaka.

Emmanuel Levinas, som många tycker om att nämna på grund av hans tal om att se Den Andres ansikte, menade faktiskt inte, som många tycks tro, att vi skall spegla oss i Den Andres ansikte och se likheten. Han menade att vi skall se att Den Andre är annorlunda, men respektera Den Andre trots det. Att se olikheter är inte rasism, men att förstå skillnader innebär att man kan göra något åt problem som annars inte syns.