Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
 Bild: Ernst Henry Photography
Bild: Ernst Henry Photography

Håkan Boström: Liberaler borde föredra nationen framför imperiet

Svenska liberaler tenderar att ha en onyanserat negativ syn på nationalstaten. Detta trots att nationalismen är tvilling till demokratin och liberalismen själv hittills trivts bäst i nationens hägn.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I sin senaste gästkrönika i Borås Tidning efterlyser Andreas Johansson Heinö – till vardags förlagschef på näringslivets tankesmedja Timbro - en fördjupad diskussion om nationalismen (BT 10/5). Det är välkommet. Ämnet tenderar lätt att bli slagordsmässigt.

Heinö påpekar mycket riktigt att nationalismen går mycket djupare än flaggviftande och att de senaste decenniernas uppsving i både nationalistisk retorik och intresse för nationalism delvis kan ses som en reaktion mot att nationalismen blivit ifrågasatt snarare än ett uttryck för dess ”återkomst”. Den har helt enkelt aldrig varit borta, och länge bara tagits för given.

Detta är något som är lätt att förbise. Hälsan tiger still. Dominerande idéer behöver sällan artikuleras. Det är först när de blir hotade som det börjar pratas om dem. På så sätt återfinns ofta den starkaste ideologin i det som vi inte ser som ideologiskt utan bara självklart eller förnuftigt.

Så är det också med nationalismen. Länge var det en given utgångspunkt att svenska politiker skulle sätta Sverige och svenska medborgares intressen främst. Det har likaledes varit så självklart att det finns en svensk kultur att vi inte behövt tänka på det, inte förrän vardagliga möten med andra kulturer gått från att vara exotiska undantag till att bli en regelbundenhet i vardagen. En rad opinionsbildare, akademiker och kändisar har dessutom ägnat de senaste decennierna åt så kallad normkritik, ett indirekt angrepp på idén om en gemensam kultur – något som lett till en reaktion.

För nationalism är i grunden en fråga om gemenskap. Om att vi har ömsesidiga förpliktelser till varandra som bygger på någon form av gemensam identitet. Den upprätthåller en moral. Det är förstås lätt att peka ut exempel på när nationalismen också lett till krig och övergrepp. Men det perspektivet är ensidigt.

Nationalismen föddes ur 1800-talets liberala föreställningar i kamp mot överhet och imperiebyggande efter Napoleonkrigen. Den utvecklades av den liberale amerikanske presidenten Woodrow Wilson till tesen om folkens självbestämmanderätt. Danskar, norrmän och finländare stred mot Hitler och Stalin för att försvara sin nation mot aggressiva imperiebyggare. Det gjorde även många av tredje världens befrielserörelser under avkoloniseringen.

Enligt Heinö kan nationalismens kärna sammanfattas med "Åt varje nation en stat. I varje stat en nation". En idé han menar ”gjort stor och beständig skada i två hundra år”.

Det är ett tämligen onyanserat påstående som bygger på föreställningen att en inkluderande nationalism är omöjlig – trots att den är mer regel än undantag. I svensk offentlighet tenderar dock nationalism att närmast likställs med fascism, något som dock säger mer om svensk offentlighet än om nationalismen.

Liberaler bör självfallet ta avstånd från den sorts avarter av nationalism som tenderar rasism och ren självgodhet. Men liberaler bör även inse att nationalstaten hittills varit ett fundament i varje liberaldemokratiskt samhällsbygge.

Vad är egentligen Heinös alternativ till nationalstaten? Det är höljt i dunkel. Det enda alternativ vi faktiskt känner till är de historiska imperierna. EU är i grunden ett samarbete mellan nationalstater. De få mångnationella stater som existerar betonar ofta de ingående nationernas särart och autonomi än mer än andra länder.

Liberaler borde ägna mindre tid åt att angripa nationalismen och mer tid åt att formulera en liberal nationalism. För liberala samhällen som inte grundar sig på gemensamma identiteter och kulturer har vi hittills inte sett till.

Att ge bort nationen till liberalismens motståndare är i princip att skjuta sig i foten.