Fadermord begår man inte obestraffat. Det fick riksdagsledamoten Hanif Bali erfara efter att ha twittrat att den tidigare moderatledaren Carl Bildt inte haft rätt ”om ett enda utrikespolitiskt skeende”. Bali fick inte bara en offentlig avhyvling av partiledaren Ulf Kristersson, utan fråntogs även sina uppdrag i riksdagen.
Det var knappt tre år sen. Trots att han, under politiskt pistolhot, tvingades be om ursäkt har han inte ändrat sig i sak.
”Carl Bildt har bildsatt sig själv som någon form av hök här i Sverige, han är ju en duva, tycker jag, och har helt galna liberala fantasier om att bara vi kör handel med Iran, och säljer Scanialastbilar till dem, så kommer iranierna där plötsligt bli svenskar”, säger han i ett avsnitt av Kvartals Fredagsintervjun (14/1). I intervjun tillkännager han att ett helt kapitel av sina nyutgivna memoarer Mina nio liv (Mondial förlag) handlar om Bildt.
Så, vad har åldrats bäst? Hanif Balis tweet eller Carl Bildts utrikespolitik? Låt oss titta närmare på Bildts utrikespolitiska ställningstaganden.
Bildt har varit en av de starkaste svenska förespråkarna för ett turkiskt EU-medlemskap. År 2013 spådde han att Turkiet skulle bli EU-medlem inom tio år – eller ännu tidigare (Europaportalen 8/3 2013). Profetian hade ett kort bäst före-datum. Den turkiska regimen förföljer såväl meningsmotståndare som minoriteter och journalister. Mänskliga rättigheter åsidosätts och president Erdoğan gör allt för att utöka sin makt. Landet är inte i närheten av ett EU-medlemskap.
När det gäller diktaturer har Bildt haft för vana att försöka hålla sig väl med dem snarare än att fördöma dem. Det gäller inte minst Iran, som också var ämnet för Balis ursprungliga Bildt-kritiska tweet. Bildt var exempelvis den första svenska utrikesministern att besöka Iran på tolv år. Då sa han: ”Det handlar om att få i gång en dialog om de mänskliga rättigheterna mellan Iran och Europeiska unionen. Där har vi en del positiva signaler, men vi har inte det hemma riktigt än”.
Gullandet med Iran ledde ingenvart. De ”positiva signaler” Carl Bildt talade om, som han nog var ensam om att se, syns inte skymten av i dagens Iran – en teokrati som torterar oppositionella.
Kina är ytterligare en diktatur som Bildt har kuttrat duvlikt med. Han tillhör den skaran av borgerliga tyckare och tänkare som anser att handel med diktaturer förr eller senare kommer att leda till att de demokratiseras. Om så hade varit fallet med Kina hade det redan skett. Tvärtom har den kinesiska enpartistaten fortsatt att gå i än mer repressiv riktning de senaste åren, trots en omfattande handel med väst.
Problemet med Bildt är inte att han då och då har fel – det kan hända den bästa – utan att han väldigt sällan har haft rätt. Precis som Moderaterna gjorde upp med Fredrik Reinfeldts arv, däribland den migrationspolitiska öppna era hjärtan-doktrinen, bör partiet göra detsamma med arvet efter Bildt. Alla behöver växa upp och frigöra sig från sina föräldrar, även politiska partier.
