Nyligen kontaktade Stiftelsen Doku ett stort antal svenska moskéer för att undersöka deras syn på sommarens koranbränningar. Doku har dels frågat om de vill att Sverige ska införa ett förbud mot koranbränningar, dels om de anser att Sverige bör förbjuda andra handlingar som skändar, provocerar och förolämpar islams och muslimers symboler och heliga värderingar.
Svaren är slående samstämmiga. 30 av 31 moskéer vill att det ska vara förbjudet att bränna koraner. Lika många vill att det ska vara förbjudet att på något sätt skända islam eller förolämpa muslimers värderingar.
Det mest intressanta med undersökningen är motiveringarna från moskéernas representanter. ”Det måste finnas en lag om att man inte får skoja om och håna religioner”, skriver en av de svarande. ”Hat och förakt mot dem som följer islam borde betraktas som brott mot mänskligheten”, skriver en annan. ”Ja absolut, och inte bara förbjudas – det borde också bestraffas”, skriver en tredje.
Det är svårt att säga hur representativa svaren är för Sveriges muslimer i stort, eller om de som företräder moskéerna sticker ut med sina åsikter. Men det ger en bild av ett annat Sverige som sällan porträtteras i medierna, långt ifrån den svenska synen på religionens roll i samhället.
Oavsett om moskéernas åsikter avviker från gemene muslims syn på islam är det ett obestridligt faktum att majoriteten av Sveriges muslimska befolkning kommer från länder i Mellanöstern och Nordafrika där det råder en diametralt annorlunda syn på vilket inflytande religionen bör ha över politiken.
Förutom att blasfemi kan vara straffbart med döden i dessa delar av världen är det för många inte ens tänkbart att skoja om religion i offentligheten. Till skillnad från i Sverige där den före detta statskyrkan kan skämta om såväl religion som Jesus i sociala medier. Även om det blev en smärre storm för några år sedan när Svenska kyrkans sociala medier-ansvarige twittrade ut en bild på Jesus med orden ”När det äntligen är #tacofredag”. Men den gav enbart upphov till sura och sårade kommentarer, inte en fatwa eller förföljelse. Tacofredag-incidenten visar på skillnaden mellan religionens ställning i Sverige och Mellanöstern.
Men så är Sverige ett av världens mest extrema länder när det gäller vår syn på religion, enligt undersökningen World Values Survey. Vi har de mest sekulära och individualistiska värderingarna i världen. De muslimska länderna ligger i, motsats till Sverige, i andra änden av den sekulära/traditionella-skalan.
Det vore därför inte förvånande om en betydande andel av dem som migrerar till Sverige också behåller sina värderingar, åtminstone om de inte integreras i det svenska samhället. Den som enbart umgås med andra från sin egen etniska eller religiösa diasporagrupp kommer sannolikt inte att ändra sig. Den kommer heller inte att anamma det sekulära samhällets inställning, där hån, häcklande och provokation av religion är en rätt alldaglig företeelse i svensk offentlighet. Även om det bland vissa kan ge upphov till sorg, ilska eller frustration.
Att stå ut med att människor inte förstår eller bryr sig om det man håller heligt är en del av att leva i en demokrati med en långtgående yttrandefrihet. Det är varken möjligt eller önskvärt att inskränka svensk yttrandefrihet till den grad att den aldrig riskerar att kränka eller såra religiösa.
Det betyder inte att den svenska synen på religion och religionsutövning alltid är rimlig. Den kan vara överdrivet kylig och gå för långt i sin rationalitet. Men den är ändå att föredra framför det glädjelösa och stränga samhälle som moskéernas företrädare verkar föreställa sig, där hån och humor inte har någon plats.
