Privat lyxyacht i Göteborgs hamn. Snart på väg någon annanstans.
Privat lyxyacht i Göteborgs hamn. Snart på väg någon annanstans. Bild: Thomas Johansson/TT

Susanna Birgersson: Att de rika kopplar loss från samhället borde bekymra fler

Det skapar ett tomrum i nationen, en känsla av svek, när samhällets allra förmögnaste människor varken syns eller verkar i offentligheten.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

De allra rikaste i Sverige blir allt rikare, därom är alla överens. Sammantaget, i internationell jämförelse, är klyftorna relativt små, men en allt större andel av kapitalet samlas i toppen, hos ett litet antal superrika personer och familjer.

Gör det något?

Jag läser en ledare i Svenska Dagbladet om att de rika måste tillåtas bli rikare för att ett bättre investeringsklimat leder till smartare lösningar på våra gemensamma problem. Till exempel är Texas, trots klent klimatengagemang men tack vare låga skatter, jättebra på plaståtervinning och elbilstillverkning. Alltså, växande klyftor, nemas problemas. Och snipp snapp snut, så var ledarartikeln slut.

ANNONS

Det här ingenjörstänket passar extremt dåligt för något så komplext som ett samhälle. Som om inkomstskillnader som växer till avgrunder, inte skulle kunna ha också en djupare, mer existentiell betydelse för sammanhållningen i ett land.

Vänstern förstår ju detta, såklart. Ekonomisk jämlikhet är dess ideologiska fundament och strävan. Som politiskt mål är det numera ganska andefattigt, eftersom den mest skriande fattigdomen i dagens Välfärdssverige inte är materiell – även om sådan också finns – utan av själslig, andlig, kulturell, intellektuell, relationell och emotionell art. Och vänstern har förbluffande få svar på hur människor ska dras upp ur den fattigdomen.

Men för högern är växande klyftor inget problem alls, inte så länge de sämst ställda inte får det sämre, inte så länge alla människor kan hävdas ha lika möjlighet att via gott läshuvud och hårt arbete bli framstående och framgångsrika. Att det går bra för människor kan väl aldrig vara ett problem, eller hur? Det är ju bara avundsjuka, eller hur? Och fåtalets rikedom kommer ju alla till godo, dels genom smarta investeringar i nya tekniska och medicinska landvinningar, dels genom att den stora inte-lika-rika massan kan få jobb i de vinstbringande företagen. Alltså, ”hellre fler rika än jämlikt fattiga” som SvD-rubriken så fint sammanfattade budskapet.

ANNONS

Är det så enkelt? Eller finns det något mer nyanserat sätt att se på växande inkomstskillnader, bortom de lätt fördummande höger- och vänsterparadigmen?

För egen del är jag glad att jag inte är rik. I ett historiskt och globalt perspektiv är jag förstås väldigt rik: Jag lever i ett överflöd av saker och upplevelser. Men jag är inte rik på det sättet att kurvorna på börsen påverkar hur mycket personal jag kan anställa eller måste sparka. Jag ligger inte sömnlös över att mina investeringar urholkas med miljontals kronor av rörelserna på den internationella finansmarknaden. Jag har inte fler bilar än jag behöver för att köra barnen till skolan. Konsten vi har på väggarna är smakfull (anser jag själv) men föga dyrbar.

Jag är glad att det finns andra människor i samhället som åtar sig att vara ”de rika”, de som ska investera i grön teknik så att vi kan få den där fossilfria framtiden, människor som lägger all sin vakna tid på att hantera kapital, till fromma för näringsliv och arbetsmarknad, tillväxt, offentliga finanser och människors försörjning. Jag är inte avundsjuk. När jag ser de där riktigt stora, flotta bilarna, glida upp bredvid min skruttiga Passat, blir jag mest lite generad – å deras vägnar. ”Ja, jag ser, du har lagt miljontals kronor på ett stålskepp. Jag ser dig. Jag ser att det under huven döljer sig så många hästkrafter och sådan oerhörd accelerationsförmåga att...att du aldrig kommer i närheten av att få användning för dem. Jag ser dig, men jag avundas dig inte ditt vrålåk, förlåt.”

ANNONS

Jag är inte särskilt avundsjuk av mig, inte på folks grejer och pengar. (Skönhet, intelligens och integritet är en annan sak, men det är inte det vi talar om nu!) På ett personligt plan rör det mig inte i ryggen att Sverige nu har över 500 miljardärer, enligt journalisten Andreas Cervenka uppskattning i boken ”Girig-Sverige” (Natur och kultur, 2022), Eller att de med många hundra miljoner har blivit många fler.

Det som bekymrar mig är att samhällets rika knappt är en del av samhället längre.

Alldeles nyligen publicerades en nyutgåva av den amerikanske historikern Christopher Laschs bok ”Eliternas uppror och sveket mot demokratin” (Karneval, 2024). Boken skrevs för 30 år sedan, men precis som flera andra av Laschs böcker, är den nästan obegripligt aktuell. Den handlar om hur klyftan mellan samhällets akademiska och ekonomiska eliter och den större massan vidgas och vad det innebär för demokratin när vi inte har något gemensamt mål, inte ens någon gemensam offentlighet.

I västvärlden diskuterar vi nästan bara i vilken utsträckning de olika mer eller mindre högerradikala nationalpopulistiska rörelserna är ett hot mot demokratin. Ja eller nej, lite eller mycket. Men en minst lika intressant fråga är, särskilt mot bakgrund av hur ingående vi redan vridit och vänt på högerpopulismen, huruvida eliternas beteenden är ett hot mot demokratin. Att de där som äger merparten av allt kapital i Sverige, knappt syns till. Att de förskansar sig bakom höga murar, både bildligt och rent bokstavligt. De deltar inte i den offentliga debatten, de låter lobbyister och PA-agenter föra deras talan inför politikerna, bakom stängda dörrar. De befinner sig minst lika ofta utomlands, som i Sverige. Och just detta är en viktig aspekt av eliternas svek, skriver Lasch: globaliseringen gör att de knappt längre identifierar sig med sina landsmän. De ungås med eliterna i andra länder, och har ofta helt dragit sig undan från det samhällsengagemang som utmärkte forna tiders översta skikt.

ANNONS

Ett tecken på det är hur glest det är mellan nybyggnationen av konserthus, konsthallar och kulturanläggningar, universitet och skolor, parker och sjukhus som kommer till efter donationer från de rikaste av de rika. En riktigt välutrustad idrottsanläggning i ett utanförskapsområde – hade inte det varit något? Det är inte det att exempelvis 1800-talets mecenater nödvändigtvis var osjälviska filantroper. Deras donationer och underhåll kan mycket väl ha fungerat som personliga reklamkampanjer, men engagemanget var värdefullt i sig självt. Att de få som kunde samla kapital genom de mångas arbete, deltog i samhällslivet, och förväntades engagera sig för det allmänna goda, bidrog ändå till känslan av att samhället var ett enda och en gemensam angelägenhet.

I Köpenhamn ligger ett fullständigt makalöst operahus på Holmen, omgivet av vatten. Designen är lika makalös som läget, detaljrikedomen enastående. Anläggningen är en gåva till det danska folket från en stiftelse grundad av rederifamiljen Møller Maersk. Gåvan var så storslagen, och den gamle redaren Arnold Maersk McKinney Møllers lust att detaljstyra så stor att projektet tog sin rundliga tid och orsakade en hel del rabalder. Men nu står det där, i inloppet till huvudstaden, som en gåva och ett monument. Tidigare hade stiftelsen skänkt den praktfulla gatuträdgården utanför slottet Amalienborg till staden. Den mest remarkabla av gåvorna från stiftelsen var ändå iordningsställandet av Den Gamle By i Århus – ett enormt utomhusmuseum med helt ovärderlig byggnadskultur.

ANNONS

Men så var också gamle redare Maersk en man av en annan tid, med en karaktär som knappt finns längre, ovanlig redan när han dog 2012, 98 år gammal. Bill Gates, säger ni kanske. Eller, i mindre skala, svenske Roger Akelius. Och visst, deras välgörenhetsprojekt är mycket imponerande. Att försöka lösa globala problem, att utrota sjukdomar och ge fattiga barn en framtid, är per definition något gott, men det är inte samma sak. Det är något annat än att engagera sig i det land och den närmiljö där man vuxit upp, där ens anställda lever, där ens företag vuxit sig stora och genererat enorma rikedomar åt familjen.

Det är svårt att riktigt sätta ord på vad det handlar om, men kanske är det så svårt för att det är så väldigt enkelt, egentligen: Det skapar ett tomrum i nationen, en känsla av svek, när samhällets allra förmögnaste människor inte ens syns, varken i debatten eller i politiken, eller med donationer till allmännyttiga ändamål. Som om vi andra inte angår dem, som om deras framgång och enorma förmögenheter inte ger alldeles särskilda moraliska förpliktelser gentemot det samhälle och det fosterland som är deras. Som om det verkligen inte finns något ”vi”.

ANNONS
ANNONS