Sedan barnsben var läkare för mig synonymt med en judisk farbror som pratar polska. I stället för ambulerande besök till vårdcentraler hade vi en husläkare som vi kunde prata med på hemspråket.
Dessutom fanns en känsla av att den gemensamma härkomsten borgade för någon sorts ömsesidig förståelse. Det var ingen rationell preferens. Det var heller inte särskilt enkelt att hitta en sådan, antalet polsk-judiska läkare är rätt begränsat i Sverige.
Var det ren och skär rasism som motiverade mina föräldrar i sitt val av läkare? Vi kan väl låta den frågan hänga i luften en stund.
En av sommarens stora snackisar var DN-reportaget som avslöjade att presumtiva patienter i landets regioner fick möjlighet att välja etniskt svenska läkare (DN 27/7). Undersökningen gav ingen information om hur många faktiska patienter som efterfrågar etniskt svenska läkare – enbart att många vårdgivare går hypotetiska patienter som ställer sådana frågor till mötes.
Det framkom inte heller vilken andel av dessa vårdgivare som erbjöd etniskt svenska läkare på grund av oro för språkförbistring. Enligt DN frågade ”en del” vårdgivare om det var kunskaper i svenska språket som motiverade frågan.
Reportagets avslöjanden möttes av en våg av fördömanden. Från sjukvårdsministern och läkare till röster i pressen. ”Diskriminering” var det snällaste ordet som användes. ”Ren och skär rasism” tyckte DN:s ledarsida. ”Vidrigt” ansåg statsministern. Vänsterpartiet ville tillsätta en utredning om ”rasismen i vården”.
Varför går vissa vårdgivare sina patienter till mötes gällande läkarnas ursprung? Och vilka andra önskemål av en diskriminerande natur riktas gentemot vårdgivare i det samtida Sverige?
Att patienter har olika önskemål är en sak, vi bär alla på mer eller mindre rimliga preferenser, men det är inte rimligt att vården går oss till mötes - exempelvis vad gäller vårdgivarens härkomst. Den offentligfinansierade vården har sina regler.
Dess mål är primärt att vårda människor, inte lyda patientens minsta vink. Men i vissa fall kommer vårdgivare i realiteten att gå patienter till mötes, vare sig det gäller läkarens kön eller härkomst, för att underlätta i mötet mellan vården och patienten.
Ett exempel på hur preferenserna ändras i Sverige möter man i en guide betitlad ”Din muslimska patient – Information till dig som vårdar patienter med islamsk tro”. Den ger en fingervisning om hur skiftande önskemål från en heterogen befolkning kan ta sig i uttryck och hanteras av vården.
Guiden är författad av Arbetsgruppen för muslimska andliga vården inom sjukvården, som är utsedd av representanter från det Islamska samarbetsrådet (ISR), som i sin tur får stöd av Myndigheten för stöd till trossamfund (SST).
”Många praktiserande muslimer efterfrågar att som patient – så långt det är möjligt – få bli undersökta av en läkare av samma kön” står det. Dessutom gäller denna önskan andra personer som närvarar, ”såsom sjuksköterskor och undersköterskor, läkarkandidater och tolkar”. Hur vanligt önskemålet om könssegregation är eller hur vanligt det är att det tillmötesgås av vården avslöjar dock inte guiden.
Önskemålet om könssegregation lär vara svårt att möta i alla lägen inom den svenska vården. I Sverige är numera samtliga sjukhusavdelningar, förutom kvinnokliniker, blandade. Det vill säga att män och kvinnor vårdas tillsammans. ”Detta upplever många muslimer som vi har pratat med som ett problem” står det i guiden.
Därför kan det, menar man, vara så att ”det är bra om vårdpersonal känner till att muslimska patienter kan ha särskilda önskemål som rör just att blanda kvinnor och män i en vårdsituation – och om möjligt ta hänsyn till dessa”.
En sådant tillmötesgående ”tror vi, skulle öka förtroendet för vården bland många muslimer”. Guiden inskärper att det är bra om det finns en medvetenhet om detta inom den svenska vården. Men, tillägger man, ”Vi som företräder muslimska organisationer i Sverige förväntar oss inte att man skall börja möblera om på alla sjukhus”.
Preferensen om "rätt" kön på vårdgivaren är inte riktigt samma sak som att önska en vårdgivare av en viss etnicitet eller nationalitet. Men det ställer vårdgivaren inför samma dilemma: Vilka önskemål och krav är rimliga att tillgodose för att göra patienten nöjd och tillfreds? Och är dylika behov, eller att vården går dem till mötes, något som borde väcka förargelse i offentligheten?
Människor är vanedjur. Vi gillar lika. Vi tror att någon som är lik oss också kommer förstå oss, vilket inte nödvändigtvis behöver vara sant. Jag känner mig direkt hemma när jag träffar en svensk utomlands.
Ännu mer tillfreds blir jag om personen ifråga talar bred göteborgska. På samma sätt har jag alltid känt mig en smula tryggare om läkaren jag möter pratar polska med mig. Inget av detta är rationellt. Men säg den människa som alltid är.
Vi är färgade av vår uppväxt, kultur, traditioner, religiösa bakgrund och olika sätt att kommunicera. Och dessa skiftande uppväxtvillkor präglar förstås både infödda som utrikesfödda.
Drivs de som vill behandlas av en läkare av samma kön av ett hat mot det motsatta könet? Så kan det vara, men en troligare förklaring är att dessa patienter känner sig mer trygga med att diskutera privata hälsoproblem med någon av samma kön.
På samma sätt kanske de som vill ha en etnisk svensk läkare inte nödvändigtvis drivs av avsky mot andra grupper utan vill vårdas i en social miljö som är socialt och kulturellt bekant. Liknande motiv har säkerligen de äldre som vill bo på ett finskt eller persiskt äldreboende. De är knappast motiverade av hat mot svensk kultur, utan vill få omsorg i en miljö som de känner igen och med personal som är särskilt utbildad för att förstå dem.
Trots att Sverige är ett heterogent land tycks många i den svenska offentligheten tro att preferensen för det bekanta är rimlig för precis alla förutom för majoritetsbefolkningen i landet. Vi har bejakat det multikulturella samhällets många villkor men placerat majoritetsbefolkningen bortanför dem. Svenskarna ska titta på utifrån, bevara toleransen för olikheten men aldrig själva bejaka sitt begär för det bekanta.
Möten med vården är för många fyllda av stress och ångest. Man är sårbar och utlämnad - inte sällan samtidigt som man lider av smärta, såväl psykisk som fysisk. De flesta, alldeles oavsett härkomst, struntar fullkomligt i vilket kön eller härkomst deras läkare har.
De vill få kompetent vård utan att behöva vänta. Men för vissa, kanske i synnerhet äldre svenskar, har mötet med sjukvårdspersonal utbildad i utlandet varit förenat med språkförbistring och kommunikationssvårigheter. I en avhandling från Anne Ekdahl konstaterades att många äldre multisjuka exempelvis hade svårt att förstå utländskt legitimerade läkare (16/11 2012).
All rasism bygger på att olikhet pekas ut som något förargelseväckande. Men all artikulation av olikhet – eller preferens för likhet – är inte liktydigt med rasism. Det är en viktig distinktion som tycks ha gått förlorad i diskussionerna efter DN-reportaget.
Och i brist på öppna uttryck för oförblommerad rasism hos svenskarna letar man efter alla möjligheter att demaskera den "dolda rasismen" och tros här, i vårdgivarnas villighet att lyssna på patienter, funnit den.
