Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Isak Skogstad: Alla förlorar på inkluderingshysterin i skolan

En giftig cocktail av ideologiska och ekonomiska motiv har drivit ut speciallärare och särskilda undervisningsgrupper från den svenska skolan till förmån för tanken att alla elever ska undervisas i samma grupp.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Skolan är skyldig att skyndsamt ge stöd till elever som riskerar att inte nå de kunskapskrav som lägst ska uppnås. Det är rimligt att insatser ska fördelas efter behov – men i den svenska skolan har ansvaret för att ge stöd till elever med särskilda behov lagts på vanliga lärares axlar. De förväntas göra så kallade ”extra anpassningar”, helt inom ramen för den ordinära undervisningen.

Har man någon gång satt sin fot i ett klassrum så förstår man att det inte går. Traditionell lärarledd undervisning bygger på att klassen är ett kollektiv och lärarens roll är att skapa studiero och förmedla kunskap till hela gruppen samtidigt. Det är krävande, men fullt möjligt – förutsatt att att förutsättningarna och förväntningarna är rimliga.

Dessvärre har tongivande progressiva pedagoger länge argumenterat för ökad inkludering i skolan. De menar att skolan blir mer demokratisk om alla elever, oavsett om de har inlärningssvårigheter eller NPF-diagnoser, inkluderas i vanliga klasser. Idén har plockats upp av så väl ekonomer som politiker. En giftig cocktail av ideologiska och ekonomiska motiv har resulterat i att speciallärare och särskilda undervisningsgrupper har drivits ut från den svenska skolan.

Enligt Skolverkets senaste statistik får endast 1,2 procent av eleverna i grundskolan stöd i form av särskild undervisningsgrupp. Andelen som får enskild undervisning är ännu lägre. I en internationell jämförelse är vi extrema – i andra europeiska länder får i genomsnitt fyra gånger fler elever särskild stödundervisning.

År 1990 lade till och med den socialdemokratiska regeringen ner speciallärarutbildningen. De ansåg att specialundervisning innebar att man pekade ut studiesvaga elever. Speciallärarna kom att ersättas av ”specialpedagoger”, som inte själva undervisar elever, utan som ska ge stöd och råd om hur vanliga lärare ska ändra sin undervisning för att inkluderingen ska lyckas.

I teorin må inkludering låta fint, men då lärare inte har superkrafter fungerar det sällan i praktiken. En lärare kan inte undervisa en klass med 30 elever och samtidigt anpassa instruktioner, uppgifter och läxor efter varje enskild elev. Särskilt omöjligt blir det när sju av eleverna har ADHD, tre är utåtagerande och två har grav dyslexi. Lösningen blir ofta att lärare nödgas låta eleverna arbeta individuellt i egen takt. Således intar läraren rollen som handledare i stället för kunskapsförmedlare – vilket missgynnar alla elever.

Internationella studier har visat flera nackdelar med inkludering. En studie fann att lärare i mer inkluderande klassrum ägnar mindre tid åt undervisning och mer tid åt att hålla ordning på gruppen. En annan studie fann att inkludering av utåtagerande elever missgynnar de andra elevernas inlärning. Och ja, det finns forskning som visar att elever med särskilda behov faktiskt lär sig mer i särskilda undervisningsgrupper än i inkluderande klassrum.

Inkluderingsstrategin har fått paradoxala konsekvenser: Ju mer lärare tvingas individualisera undervisningen efter alla elevers unika behov och förutsättningar, desto sämre blir resultaten för alla. Men visst, det ser fint ut på pappret!