Mållgan är Alfons Åbergs hemlige vän. Han är den bästa vän man kan tänka sig. Han gör alltid som Alfons vill. Han låter till exempel Alfons vara lokförare varenda gång de leker tåg. Går en kopp sönder när de diskar skyller Alfons på Mållgan men Mållgan blir inte arg för det. Mållgan är precis allt man kan önska sig av en bästekompis. Det är bara ett problem: han står inte att finna när man behöver honom som allra mest, alltså när de stora killarna kommer. När de jagar Alfons och skjuter med vattenpistol, då är Mållgan som bortblåst.
Jag tänker på Gunilla Bergströms geniala barnboksskapelser när jag läser ännu en artikel om en kvinna som är överförtjust i sin AI-vän, en chatbot designad att bete sig som en vän, tränad på just henne. Den är så mycket bättre att prata med en vanliga vänner: Alltid där, alltid obegränsat intresserad, förstående och icke-dömande, bekräftande och uppmuntrande, precis lagom utmanande.
Det finns bara ett problem, och det är samma problem som med Mållgan, att AI-vännen försvinner när man verkligen behöver den! När de stora killarna kommer, alltså det där som är verkligt skrämmande, då kan en digital enhet inte hjälpa. När smärtan är som störst, när du förlorat den du älskade, när ditt barn får cancer och dör, när du själv får ett alzheimerbesked, då behöver man något mer. Förutom vännens fysiska kropp, att luta sig mot och klamra sig fast vid, behöver man veta att ens egen smärta delas av ett annat medvetande som vet vad smärta är, en själ som vet hur smärta känns.
AI-kompisen kan säkert säga de rätta sakerna, ställa de optimala frågorna och smidigt föra in nya tankar i din hjärna, men den kan inte känna med dig. Den kan inte vara med-lidande.
Den kan heller inte glädjas å dina vägnar. Den kan låta glad, oh ja, gladare än någon verklig vän – vars reaktioner kanske aldrig kommer att vara helt utan skärvor av missunsamhet – men den kan inte glädjas med dig.
Jag läser om företagen som hjälper dig att återskapa döda släktingar, föräldrar och partners, barn och vänner. Relationen måste inte upphöra bara för att din mammas hjärta slutat slå och hennes fysiska hjärna börjat ruttna. Hon kan få leva kvar i en AI som tränas på all hennes digitala kvarlåtenskap. Hon fortsätter smsa dig på ungefär samma sätt som hon gjorde när hon levde. Med hjälp av bilder och ljudupptagningar kan nya digitala foton och videoklipp tillverkas, där ”mamma” gör än det ena än det andra.
Detta kallas ”grief-technology” – sorgeteknik. Sorgen måste inte göra så ont, saknaden måste inte vara så total, förlusten måste inte vara så ofrånkomligt allomfattande. Det du älskade när en person levde kan återskapas och fortsätta att förgylla ditt liv. Det är idén.
Låt säga att man var kompis med Platon och Selma Lagerlöf, då hade det kanske funnits något slags skruvad poäng med att försöka återskapa en del av utbytet man hade haft när de levde. Men de flesta av våra vänner och anhöriga är för oss ovärderliga trots att de inte är några Platoner eller Lagerlöfar. Alla människor är visserligen unika, men de flesta är samtidigt rätt så alldagliga.
Det är inte för att de säger oss så vidunderliga saker som vi älskar dem när de lever och saknar dem när de är döda, utan för att de är, för att de älskar oss, för att de är engagerade i våra liv, för att de känner oss och för att vi känner dem, för att de gör oss gott, och för att de tar emot vår kärlek. Vi är kärl för varandras omsorger.
Att chatta med en låtsasmamma för att återskapa en förlord känsla, är sam- och framtidens allra sorgligaste symtom. Det är svårt att förstå att det faktiskt finns människor som låter sig tröstas eller förmår döva sorgen på det sättet. Kanske är det för att jag hann leva så länge i en fördigital tid att digitala profiler och digital kommunikation bara är intressant i den mån jag känner eller kan föreställa mig den verkliga personen bakom interaktionen. Att veta att personen är död omöjliggör illusionen.
Det finns inga gränser för vad AI kan användas till. De flesta som har det slags jobb där man sitter framför en dator har redan börjat använda hjälpmedlen. I rasande fart blir AI-verktygen allt bättre, allt smartare, allt mer individanpassade. Det är en revolution, helt jämförbar med den agrara eller den industriella revolutionen, om inte ännu större, ännu snabbare och kraftfullare. Konsekvenserna är oöverblickbara. Men det som är ännu mer omvälvande, och det som utmanar själva kärnan i mänskligheten, det mänskliga, är utvecklingen på det relationella området.
Alla har läst reportagen om AI-flickvänner, chatbottar som säger precis det en man vill höra, kanske med ett tillhörande ansikte, kanske med en mimik som får det att suga i maggropen. Tillsammans med robottekniken är robotflickvännen snart här – det där vi hittills bara sett på film. Lustigt nog talas det mindre om AI-pojkvänner. Kanske finns det en könsaspekt här, en skillnad som kan hjälpa oss att belysa det väsentliga.
Det finns en arketypisk manlig benägenhet att se romantiska och sexuella relationer som en väg till egen behovstillfredsställelse. Och om relationer är till för att bli förstådd, bekräftad och tillfredsställd kan en AI-partner framstå som attraktiv. Men relationer där man bara får det man vill ha, är inga relationer. Det största problemet är inte att AI-vännen inte kan känna medlidande med dig, utan att den inte behöver dig. Den har inga behov som du är svaret på, ingen längtan som du kan uppfylla, ingen sorg som du kan trösta, inga knäppa hang-ups som du kan ha överseende med. Dens mamma kommer aldrig ha dött så att du behöver trösta den.
Språket för de relationella dimensionerna av livet är avgörande här. En AI kan inte vara en ”vän”. Man kan inte ha en vänskapsrelation med en AI. Det är lika omöjligt som att ha en ömsesidig kärleksrelation med en sexdocka.
Mänskliga relationer som till sin natur är envägsrelationer kan mycket väl ersättas av AI. Det skulle inte förvåna mig om terapeuter blir överflödiga i framtiden, kanske inte psykoanalytikerna, men de överarbetade landstingsanställda KBT-psykologerna kan nog få betydande avlastning inom kort. Detsamma gäller primärvården. Ganska snart kommer det finnas möjlighet att få sina testresultat kontinuerligt analyserade tillsammans med mediciner, kost, träning och sömn på ett sätt som får den där kvarten med en stressad läkare på vårdcentralen att framstå som ett skämt. Och helt säkert är framtidens läxhjälp en maskin.
Men om meningen med livet, den mänskliga meningen med livet – den som vi alla egentligen är överens om, religiösa såväl som övertygat icke-religiösa – är relationerna med andra människor, med andra tänkande, kännande varelser, då kan de inte ersättas utan att vi förlorar vår mänsklighet.
Den människa som inte betyder något för någon enda annan människa är tom. Hennes egna behov skulle, teoretiskt sett, kunna vara uppfyllda, och tillvaron fylld av njutningar, men om ingen enda saknar henne när hon dör, har hon levt förgäves. Om hon aldrig har behövt sätta sina egna önskningar åt sidan för att än en gång lyssna på en ältande vän, har livets essens runnit henne förbi. Bara hårdföra hedonister skulle hävda motsatsen.
Till och med de jobbiga, assymetriska relationerna, är meningsfulla. De fostrar oss, gör oss till människor, hindrar oss från att bli tyngdlösa ballonger i ett tomt och ändlöst vara. Sorgen när våra nära och kära försvinner fungerar på samma sätt. Liksom vetskapen om att mina barn kommer att sakna mig när jag dör.
Det finns en utbredd missuppfattning om att relationer är förhållanden där jag får det ena eller det andra. De är värdefulla i den mån de ger mig det jag vill ha. Det är faktiskt inte alls ovanligt att man hör människor tala så. Och så låter självhjälpsböckerna, så låter relationsspalterna i tidningarna, både frågorna och svaren.
Det är denna missuppfattning om tillvarons mest grundläggande beståndsdel som behöver rättas till när vi nu står på tröskeln till en av mänsklighetens mest omfattande utvecklingsrevolutioner.
När Alfons träffar en annan pojke i trapphuset, en som har slagit sig och tappat bort nyckeln och inte kan komma in och som blöder och som grååååter, då får Alfons tillvaro snabbt en ny mening. Victor behöver honom. Och Victor hjälper honom mot de stora pojkarna. Ibland bråkar de, ibland slåss de till och med, men ingen som läser ”Vem räddar Alfons Åberg?” behöver sväva i ovisshet om det är Mållgan eller Victor som är den bästa kompisen.
