Min hund Saxon, den äldre av de två, är begåvad med en riktigt usel kombination: han är en labrador med ömtålig mage.
Den som kan något om hundar och olika hundrasers egenheter drar här genast efter andan, fullt medveten om vad denna oheliga allians innebär. Men för den som kan inget eller lite om dessa djur och deras vanor och ovanor kommer här en liten förklaring:
Labradoren är hundens Volvo 240, skulle man kunna säga. En människovänlig personlighetstyp som standard, för det mesta glad, enkel att ha att göra med, försedd med enkla skötselråd och, framför allt, lätt att uppfostra och lätt att träna. Orsaken till att labradoren är lätt att träna beror framför allt på att den är så glad i mat. Rasen är alltså superlätt att motivera. Det är också en egenskap som gör att man måste ställa undan, låsa in, gömma bort, täcka över, gjuta in eller skicka upp i omloppsbana allt som är ätbart, har doft och någon form av smak. Labradoren äter allt.
Särskilt om det mumsiga ligger på marken. Allt som ligger på marken är till Saxon, tror han. Vilket, om man ska var ärlig, är ett fullt rimligt antagande, eftersom regeln hemma lyder: det som ligger på bord eller hyllor är ”nej”, medan det som ligger på golv är ”varsågod”.
Häromveckan tog jag med mig Saxon på en helgpromenad. Eller om han tog med mig, det känns mer som en riktig beskrivning av läget. Det var, hur som helst, mitt på dagen och den tiden på dygnet då både hans fysiska och psykiska behov pockade och simultant behövde tillfredsställas. Vi strosade längs en av våra upptrampade Majornastigar som leder utefter hyreshus och deras gräsmattor, förbi skogsdungar, över små bergknallar, på stigar och genom snår. Mycket av förflyttningen sker på asfalt, men en del även på sten, jord och i halvhögt gräs. I detta gräs kan det dölja sig både ett och annat som tilltalar en labradors nos och ätlust – men, i Saxons fall då, inte hans mage.
Oftast går det på mindre än två sekunder, detta hans ätande av ting på marken. Han sniffar, han bökar (här kan man ha turen att uppfatta vartåt det barkar och sätta stopp) och så, rätt vad det är, liksom till hälften andas han in och suger upp det där oftast rätt äckliga som ligger där.
Det finns två anledningar till att man inte gärna avbryter det där ätandet. Den första och kanske mest uppenbara är att en labrador har stora, ganska vassa tänder och en potentiell bitkraft på strax under 100 kilo per kvadratcentimeter. Samma käkar och tänder används allt som oftast till att gnaga på och bita sönder köttben. Jag tänker mig alltid noga för innan jag utsätter mina bas-, gitarr- och skrivarbetsverktyg för den risken.
Den andra hör till objektet. I nio fall av tio är det han letat upp i olika långt framskridna stadier av förruttnelse. Det är, för att prata ren svenska, skitäckligt att gräva ut något som var otroligt läbbigt redan när det låg på marken – men som nu, efter några sekunder i en mun full av hundsaliv, är så obeskrivligt kväljande att det motsäger allt mänskligt förnuft att ha med det att göra.
I alla fall…
Det låg något äckligt i en tuva gräs och det sög Saxon i sig snabbare än du kan säga ”tjilevippen”. Jag vet fortfarande inte vad det var men att det var något med, hur ska jag säga, ”karaktär” skulle jag strax bli varse. För ovanlighetens skull gjorde jag nämligen en avstickare under vår promenad och släntrade in på ett kafé där hundar inte bara är tillåtna utan dessutom uttryckligen välkomna. Hittade en bit soffa och ett bord. Fick en skål vatten till hunden och beställde en kaffe och en riktigt gammaldags kanelbulle (det var längesedan, kände jag, och därför också dags).
Det satt en äldre dam vid bordet till vänster om mig som nästan så fort jag hade satt mig ned lutade sig fram och sa ”vilken fin hund du har, vilken vacker färg, är det en labrador?”.
– Tack, tack och ja, svarade jag.
En yngre man med välansat skägg, beenie och uppdragna skjortärmar på bordet till höger om mig berömde också Saxons utseende – dock något mindre framlutad. Hans korslagda och snyggt tatuerade underarmar hade då möjligen hamnat nedanför bordskivan, vilket kanske kanske skulle dolt hans gaddningar. Det ville han nog inte.
Saxon ställde sig upp, tittade på mig och lade sig mitt ute i gången mellan borden.
Det var mitt i detta nästan pastorala ögonblick av aningslös dyrkan som Saxon valde att släppa väder. Detta hundpruttande följer ett ganska förutsägbart schema. Man märker det på ett av tre sätt:
Det minst vanliga är att han fjärtar så att det hörs. Detta händer en gång av tio och man är alltid lika tacksam för varningssignalen.
Det näst mest vanliga sättet, med kanske 35–40 procent, är vad vi kallar ”den tysta döden”. Man märker plötsligt en stark skiftning vad gäller luften i rummet man befinner sig. Det luktar en märklig blandning av bränt gummi, mer klassisk pruttlukt, toppat med en hint av vad han nu än satt i sig under dagen.
Men hans allra mest vanliga MO är att Saxon utan förvarning ställer sig upp, tittar anklagande på en, fnyser långt och utdraget och lämnar platsen han nyss låg på för att gå och lägga sig bara någon meter därifrån. Som att han säger: ”vad äcklig du är” till en. Strax drabbas man av ”den kränkta fisen” och dess fulla vindstyrka, gail force ten. Ond doft, helt enkelt.
Det var det sistnämnda som skedde på kaféet. Saxon ställde sig upp, tittade på mig och lade sig mitt ute i gången mellan borden. Ganska omgående kände jag stanken från hans pälsbeklädda stjärt komma dansandes mot mig. Märkte också att både damen och mössmannen rynkade på näsan och började skruva på sig oroligt, medan de bligade stint mot Saxon och med rynkade ögonbryn.
Jag kände att situationen krävde att jag yttrade mig. Jag kunde liksom inte låtsas som ingenting när vi alla märkte och kände att det luktade för djävligt. Sa därför:
– Ber om ursäkt, han åt något äckligt på vägen och nu kom en del av restprodukten ut.
Tänkte att det säkert skulle förklara allt. Sedan insåg jag: det var inte honom de tittade argt på – det var mig.
Trots att det inte var jag som mökade och trots att jag också förklarat att det inte var jag som mökade. Det kändes nästan som att detta bara gjorde det värre, faktiskt. Som att de allihop tänkte: ”Där sitter en dålig hundägare. Han låter sin hund äta sådant som gör att hunden fiser illa. Trots att han vet att hunden blir dålig i magen av det gör han detta. Vilken ond människa!”
Eller så tänkte de: ”Där sitter en person som inte kan bete sig bland folk. Först släpper han sig å det grövsta – sedan skyller han på hunden!”
Jag vet inte vilken av de förebråelser jag föreställde mig som kändes värst, men jag kände att jag inte kunde stanna i kvar i den infekterade miljön. Dels på grund av de tysta anklagelserna, dels på grund av stanken av rutten hundprutt. Kände mig dubbelt kränkt.
Saxon och jag lämnade halvdrucken kaffe, halväten bulle, lokalen och dess trångsynta medgäster bakom oss. Vi gick ut i den bleka höstsolen tillsammans. En hund. En man. Båda rätt gubbiga, på både lika och rätt olika sätt. Båda med ibland pysande, mer eller mindre illaluktande bakdelar.
Jag hade nämligen också släppt mig. Naturligtvis hade jag det, man får ju passa på. Det märktes bara inte i det svampmoln som avlossats från Saxon.
Always blame the dog.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
