Det var påskdagsförmiddag. Det blåste. Min trevliga fru bad mig att veva in markisen på balkongen och att ställa in trädgårdsstolarna i vedboden. Dem hade vi ställt ut och suttit på i lä när det varit ett ögonblicks solsken denna gråa vår.
Det finns tre fönster i vedboden. Man skulle kunna klättra ut genom ett av dem.
Det kom en regnskur just när jag gick ut på balkongen. Vinden ryckte och slet i mig. Glasögonen regnade igen och jag såg flerdubbelt genom regndropparna, men lyckades få in veven genom ringen till mekanismen på markisen och vevade in den. Jag var våt när jag kunde stänga balkongdörren bakom mig.
Jag gick ut och tog hand om trädgårdsstolarna. Nog blåste det alltid. Jag kånkade in stolarna i vedboden. Jag fick kämpa med dörren för att få upp den och igen den. Stormen slet i träden i trädgården och dånade i den stora granen invid vägen. Den skulle inte falla över vedboden om den föll. Men det skulle den enstammiga tallen kunna göra.
På väg ut kastade jag en blick på stolarna. En av dem hade benen i en egendomlig vinkel. Jag tänkte en stund och konstaterade att det kunde jag åtgärda genom att flytta lite på skruvarna i sitsen.
Jag lade på haspen på insidan av dörren för att den inte skulle blåsa upp.
Det är gamla stolar, från fyrtio-, femtiotalet någon gång, men finurligt konstruerade och lätta och behändiga. De är sammanfogade av tunna teaklister och har ben av galvade stålrör.
Jag skruvade bort de två skruvar som höll fast sitsen, den första gick bra, den andra fick jag skruva ut med en hovtång. Och så drog jag sitsen rätt för att vinkeln på benen skulle bli riktig. Jag skruvade i skruvarna igen. Benen hade samma vinkel. Mitt skruvande borde fixat det. Det hade det inte gjort. Jag funderade på det en stund.
Men nu blåste det så mycket att jag tyckte att det var dags att gå in, även med oförrättat ärende.
Vinden dånade och slet i träden därute. Jag lyfte bort haspen och tryckte på dörren. Den rubbades inte.
Det var inte vinden som tog emot, dörren satt som berget. Jag tog i allt jag orkade, det hjälpte inte. Det är en stabil dörr, jag har själv byggt den.
Jag var instängd i vedboden.
Jaha, då får jag väl ringa in till min trevliga fru och be henne att komma och släppa ut mig. Jag kände efter i fickan jag brukar ha mobilen i.
Den var tom.
Jag såg mig omkring i vedboden. Den föreföll plötsligt fientlig. Och kall. Och stormen dånade utanför.
När skulle min trevliga fru komma att sakna mig? Snart? Inte förrän vid tvåkaffet? Klockan var lite över tolv, skulle jag behöva frysa i vedboden i två timmar?
Det finns tre fönster i vedboden. Man skulle kunna klättra ut genom ett av dem. De är inte stora och de sitter ganska högt. Det skulle bli ett högt hopp ner på marken. Men det skulle kunna gå. Om man inte vore lika gammal som jag. Jag är inte så gammal som Metusalem, en biblisk gestalt som blev 969 år, men är på god väg.
Utanför ett av fönstren ligger det stora stenar i marken, det valde jag bort. Från ett annat var det högre till marken än från de båda andra. Jag kände på dörren igen. Ordentligt stängd.
Jag tog av mig jackan och träskorna, ställde en stol framför mitt utvalda fönster och klättrade upp på bänken framför det, öppnade det, vinden slet det ur händerna på mig, slängde ut träskorna, hävde mig upp på bänken, krånglade ut ena benet genom fönstret, tittade ner, jajamensan, det var långt ner till marken, fällde ihop mig allt som gick och fick ut överkroppen på utsidan, det andra benet fick jag inte loss från bänken, försökte lirka med det, det satt där det satt, släppte taget i fönsterkarmen med högerhanden och föste benet mot fönsteröppningen, det kom ut, och jag lirkade mig ut ur fönstret med baksidan utåt, höll mig uppe med armarna, och försökte skjuta ifrån men orkade inte riktigt och föll till marken.
Jag landade på fötterna, skrapade högerarmen och det blev ett mindre hål i en fotsula, men annars gick det bra. Jag tog på mig träskorna och gick runt vedboden fram till dörren.
Vinden hade blåst igen haspen, alltså metallplattan som sitter fast i väggen, och lagt den över märlan på dörren, som hänglåset träs genom för att låsa fast haspen.
Jag hade verkligen varit inlåst. Inblåst.
Jag gick in till min trevliga fru och berättade om mina äventyr och hon häpnade.
Hon gjorde rent såret i foten och lade på ett plåster och sedan drack vi kaffe.
Och vinden tjöt och dånade och bröt av grenar på den enstammiga tallen och slet i huset.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
