Det nya året har ju börjat väldigt bra med snöstormar och en ny krigsinvasion av den där fredsälskande presidenten i USA.
Jag världsfrånvänder mig inåt mot gamla minnen i stället. Som vanligt minns jag inte mycket av året som gick, däremot sådant som hände i det-var-bättre-förr-tiden.
Människor man råkat till exempel. Detta kan bli en lång-körar-serie, vem vet. I så fall börjar den nu:
Carl Falkman
Det var i december 1981, ett gammalt ståtligt sekelskifteshus i Stocksund. Brasan sprakade, vi åt oliver som vi plockade med små plastsvärd. I glasen på bordet serverades vi sherry från 1881. ”Hemförd af fregatten Vanadis”, stod det på flaskan.
Framför oss i den väl insuttna soffan satt en man som sett elefanterna dansa – med stövlarna på skulle man kunna tillägga.
Han hette Carl Falkman (far till sångaren Loa).
I en då nyutkommen bok, ”Spill inte på Göring!”, berättar han om sina äventyr hos den tyske mästerkrögaren Otto Horcher i Berlin på 1930-talet. Det var genom honom han träffade elefanterna: Göring, Himmler, von Papen, von Blomberg och självaste Führern. Carl Falkman kom in i världshistorien köksvägen.
Sämre gick det vid nästa middag då den olycklige svensken trodde att hans sista stund var kommen.
Hos Horcher fick Carl en utbildning i den högre skolan. Så snart han skaffat en frack blev han en del i Horchers kulinariska teater.
Det stora slagnumret var fasan à la Horcher. På ett extrabord vid gästerna dukades upp skålar, fat, kannor, knivar och framförallt: fågelpressen. De skickligaste chefskyparna kunde hålla fågeln på en gaffel i luften och skära tunna, jämna skivor med den vassa trancherkniven.
Carl Falkman fick utmärkt beröm för sin första fasan. Men en tid efter premiärfasanen tappade han en panna brinnande Crépes Suzette på mattan.
Horcher var nazikoryféernas favoritkrögare. Göring var hans beskyddare.
En gång fick Carl Falkman kasta sig in i en droska. I knät hade han ett stort fat med fyra dussin limfjordsostron lagda på is. De skulle till Göring som till Carls förvåning inte hade några gäster. Han skulle sätta i sig allt själv.
Mycket fick den unge svensken se och höra under sin tid hos Horcher. Göring och von Papen spelade plockepinn vid en bardisk med Rudolf Hess som åskådare och vid vinterspelen i Garmisch-Partenkirchen serverade han Hitler utan att spilla.
Sämre gick det vid nästa middag då den olycklige svensken trodde att hans sista stund var kommen. Han spillde brun madeirasås på Herman Görings vita paradbyxor.
Carl överlevde dock och kunde senare följa med Horcher när denne öppnade filial i London. Här serverades han Churchill, Eden och Ribbentrop, fick furstlig dricks av Aga Khan samt var hem till Leslie Howard med moselvin.
Vid vår pratstund över den hundraåriga sherryn konstaterade Carl Falkman att Horchers kulinariska teater hittar man inte längre hos någon restaurang. Så sant, när såg ni senast en flambering vid bordet?
Idag lever restaurang Horcher vidare i Madrid.
Det är för resten från Carl Falkmans memoarbok jag fiskat upp det mest suveräna pannkaksreceptet (fråga mina barnbarn):
Man utgår från antalet ägg, säg att man tar fyra ägg. Då ska det vara lika mycket gräddmjölk, alltså 4 dl. Sedan hälften mjöl, 2 dl och alldeles innan gräddning ytterligare hälften vatten (gärna med bubbel) alltså 1 dl.
Så kan man lägga ihop 4+4+2+1 och då blir det elva pannkakor. Lite smält smör i smeten och en rejält varm panna.
Alf Henrikson
På den gigantiska bokmässan i Frankfurt stötte vi en gång på den lärde Alf Henrikson, författare och med den idag dessvärre sällsynta titeln dagsverspoet.
Vi berättade att vi dagen därpå skulle åka till Hameln för att skildra staden med den berömde råttfångaren.
”Ja, det är en fin liten stad vid Weser”, sa Henrikson och gav oss på stående fot en lärd liten lektion om tyska sagor, sägner och legender.
Samtalet tog inte lång tid och vi skildes åt och vandrade vidare i bokvimlet. Det kändes som om vi just läst en 600-sidig encyklopedi.
Men mest imponerade var vi att han visste att Hameln ligger vid floden Weser.
Pierre Lindstedt
En av mina allra första kändisintervjuer gjordes på Malmö Stadsteater med skådespelaren Pierre Lindstedt, Carl-Gustafs son (som han alltid fick höra).
Jag inledde med att berätta att jag nyligen såg honom på tv.
Han sken upp och frågade i vilken roll.
Det var en reklamsnutt för Bregott, svarade jag,
Men när jag såg besvikelsen i hans ögon ångrade jag genast mitt lilla skämt.
Ett minnesgott år önskas!
Tallyho!
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
