DJ Kool Herc spelar på 50-årsfesten på Yankee Stadium i Bronx, den 11 augusti, 2023.
DJ Kool Herc spelar på 50-årsfesten på Yankee Stadium i Bronx, den 11 augusti, 2023. Bild: Scott Roth

Jenny Högström: Raplyriken har tagit poesins plats

Att hiphop fyller 50 år känns lite som ett hittepå-jubileum, skriver Jenny Högström. Men att rap är den nya poesin, är i alla fall något att fira.

ANNONS
|

När nyheten om hiphopens 50-årsdag nådde kulturredaktionen i början på augusti var vi försiktigt skeptiska. Det kanske vilade på en ofattbar okunnighet från vår sida, men det kändes som ett riktigt hittepå-jubileum. Vadå femtio år? Vem har bestämt det?

Nu sades det iallafall att när DJ Kool Herc på en hemmafest i Bronx den 11 augusti 1973 rappade över ett beat – det var då det hände. Femtio år senare spelade han på Yankee Stadium...

Och visst känns det mysigt att hiphop och jag i så fall är nästan exakt lika gamla. Men mest får det mig bara att känna mig ofantligt gammal.

ANNONS

Emil Arvidson kommenterade också helt följdriktigt i Svenska Dagbladet att det bara är folk som är jämngamla med genren som firar detta jubileum (10/8). Samtidigt som genren i sig, hela attityden, bygger på ett pågående fadersuppror, en revolt mot allt som är vedertaget, och som sannerligen inte ägnar sig åt jubileer.

I New York Times (22/8) läser jag så en artikel av John McWhorter om hiphop och poesi – och då äntligen börjar det brännas. Då äntligen börjar det kännas relevant.

Jag brukar säga att rap är vår tids pop. Inga konstigheter – även om dess stjärna tycks ha börjat dala på billboardlistan. McWhorters poäng är snarare att det är vår tids poesi. Med ”vår” så menar han såklart Amerikas – men vi behöver nog inte dra gränsen där.

Förut – på den gamla goda tiden kanske du tycker – kunde alla recitera vissa dikter, och det fanns ofrånkomligen vissa verser som man lärde sig utantill i skolan. Det var en gemensam referens, en del av kulturarvet. (Hör jag nån bröla ”kanon”?)

Så är inte längre fallet.

Men medan Dana Gioia i ”Can Poetry Matter” från 1991 menade att poesin sedan dess blivit ett särintresse för en privilegierad skara, finner McWhorter att det är raplyriken som tagit dess plats.

ANNONS

Den är tillgänglig. Den är demokratisk. Eklektisk, fyndig, rolig, sexig, samtidskommenterande, grov, gripande och upprorisk.

Ja ni vet ju själva.

I dag kan folk inte bara raptexter utantill, citaten funkar som en gemensam referens. Ett av McWhorters exempel är när Dzjochar Tsarnajev som bombade Boston maraton 2013 tweetade: ”Ain’t no love in the heart of the city”, en rad av Jay Z.

Verkar det långsökt? Är det musiktexter över lag som utgör denna nya referens? McWhorter argumenterar övertygande för att nej, det är raplyriken som gäller.

”Äkta amerikansk poesi av i dag måste vara både välartikulerad OCH folklig. Dessutom är den högst troligen svart” skriver McWorther.

Femtioårsfirandet kan alltså ses som en fest för det som gjorde att USA återfann sin kärlek till poesin.

Det är i alla fall något jag kan tänka mig att fira.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Aases död” av Aase Berg

LÄS MER:Je suis Linda Skugge

LÄS MER:Rappare driver med ”Arga köttjuven”

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS