Matias Faldbakken är vad jag frenetiskt bläddrar efter i all samtida litteratur, men så sällan hittar: en författare som går sin egen väg – inte för att verka speciell, utan för att den egna vägen är den enda tänkbara.
Som konstnär producerar han ofta grovhuggna installationer; plåtskåp hängande i spännband från väggar, staplade pappkartonger. Hans målningar har en konstaterande hållning, han undersöker former och låter betraktaren spekulera i innehållet. De litterära verken kan vid första anblick tyckas bära spår av samma sak, men det är en missuppfattning.
Nya “Stackare”, om den vanvårdade och sedermera föräldralöse pojken Oskar som möter en underlig varelse i skogen vid sitt hem, väcker känslor hos mig som jag inte fått av en bok sedan Agata Kristofs “Den stora skrivboken”, vilken för övrigt också skildrar misär och ömhet med samma raka, distinkta röst.
Oskar, nu nästan vuxen, lever sedan tolvårsåldern som en korsning mellan fosterbarn och dräng på familjen Blums gård, efter att förhållandena i ursprungsfamiljen blivit ohanterliga.
Hos Blums finns bland annat två systrar som “inte är tvillingar, men lika”, som “ett ord skrivet med två olika typsnitt”. Och så här beskriver han Agnes, arbetare på gården: “Hon var som en rund summa av välvillighet. En vuxen kvinna med ett tilltalande barnsligt ansikte, hon såg ut som ett spädbarn med rynkor.”
Ingen sentimentalitet. Inga skrivarkursanfrätta manipulationer. Inget slarv.
Ja, Oskar framlever sina dagar som den någorlunda accepterade människa han är, sedan länge nekad allt som påminner om en barndom, men vid liv och förärad arbetsuppgifter. Tills han hittar henne, varelsen, den tillsynes felaktigt ihopsatta, som uppstigen ur skogen. Det är en flicka. En nedlortad, ångestmärkt fantombild av Tove Janssons osynliga barn.
Här kan man välja läsart – allegori, saga, formexperiment. Men det viktiga är vad Faldbakken gör med språket, virtuost översatt från norska av Staffan Söderblom: “Han kommer över ett barn i skogen, en hundunge. Han fångar ungen och tar med den hem. Ungen är otämjd. Den visar sig vara en flicka.” Så måste man prygla sin läsare till medvetande, om man vill att hon ska känna. Ingen sentimentalitet. Inga skrivarkursanfrätta manipulationer. Inget slarv.
Faldbakken har lagt sig i ett språkligt brokigt tidslandskap, med ibland närmast bibliskt anstruket tonfall, ibland samtida slängar. Det är inkonsekvent och orimligt, som livet. Liksom Agota Kristof, Mare Kandre, Torgny Lindgren lägger han sin språkliga piska där det smärtar mest hos läsaren. Varken mer eller mindre. Han opererar fram ett landskap, konkret såväl som emotionellt, där man river sig på skönheten, och där den som aldrig upplevt kärlek ändå kan ge den till en annan.
Om boken lär oss något är det kanske att vi måste ta oss hela vägen ned till världens absolut vidrigaste slambotten för att återupptäcka nåd och förtröstan. “Jag skriver och säger att det är en fördel. Att olyckan är din. Att den kan ingen ta ifrån dig. Inte ens du.” Det råder ingen tvekan, oavsett debatter om bokens död och dumma författare. Den stora litteraturen lever fortfarande. Inte minst i Norge.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Förhöjningen” av Malin Ullgren
LÄS MER:Recension: ”Ett bortkastat liv” av Sofia Lilly Jönsson
LÄS MER:Recension: ”Haggor” av Victoria Smith
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
