Recension: ”Silkesbadet” av Agmall Sarwari

I ”Silkesbadet” skildrar Boråsbördige Agmall Sarwari en samtid som formats av flykt, konflikt och utanförskap, där inte ens läkarlegitimationen blir nyckeln till ett gott liv. Agnes Lidbeck läser en lovande ny arbetarlitteratur.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

För någon vecka sedan skrev Rasmus Landström en intressant artikel i Aftonbladet, om det rådande läget för arbetarlitteraturen. Hans krok var att genren efter det han kallar 00-talets guldålder, nu blivit tam, mer nostalgisk än samtida, med några undantag. Jag skulle säga att ”Silkesbadet” av debutanten Agmall Sarwari platsar som ett av de undantagen.

Sarwari gestaltar en samtid som formats av flykt, av konflikt, och utanförskap. Men han ställer inte en idealiserad dåtid i relief till den smärtan: ”Silkesbadet” är inte det minsta nostalgisk. Snarare tvärtom. Dåtiden är närvarande i huvudgestalternas liv, som minne och sår och grund. Inte som något att längta tillbaka till. Jag påminns om vissa hus på landet, där man lagt plastmatta för att slippa draget från otäta brädgolv, spikat masonit för rangligt snickrade profildörrar. Att vilja bort, vilja vidare, för att nostalgin är en lyx som inte täcks på vardagskontot.

ANNONS

Det slitiga arbetet finns, lika konkret som politiken, som vardagsrasismen, i backspegeln, som förklaring till det som blev. Men dessa finns också i nuet. Arbetet är ett spänningsfält, liksom bristen på arbete är ett spänningsfält. Här rör vi oss långt ifrån självförverkligande, mycket nära bottenplattan av behov. Det är absolut trovärdigt: både psykologiskt och ekonomiskt. Ibland blir det något redovisande och påminner i de stunderna lustigt nog om en annan arbetarskildring, ”Det lilla huset på prärien”. Samma ingående redogörelse för de faktiska handgreppen som skapar ett liv.

Det är svårt att orka vara god, intresserad och glad, när tröttheten äter en.

Men jag tror de stringent radade, redovisande partierna behövs. Det tar bort den hinna av poesi som annars skulle ställt sig i vägen och romantiserat berättelsen. Pappan, Baba, Silkesordlaren, fabriksarbetare, kioskarbetare blir till på sidorna, genom sina arbeten och genom den smärtsamma realismen i hur arbetet sätter spår. Det tär på huvud, själ och kropp. Det är svårt att orka vara god, intresserad och glad, när tröttheten äter en.

”barnen som bodde i huset behövde aldrig en gud, för de tillbad redan en högre makt. Det fanns ingen större makt än Fadern som slet nattskift i fabriken och om dagarna i kiosken.”

Sonen blir också till i texten. Inte genom att författaren låter honom gå i klinch med sin far, det här är inte ett fadersuppror, utan en uppvisning i empati. Sonens vilja är inte att klä av sin pappa, utan att förstå honom. Det sker elegant, genom att vända det skärskådande lika mycket inåt, som bakåt.

ANNONS

”hans hud hade de senaste månaderna utsöndrat en värmesköld, en distansens emalj, och hans mun utstötte ljud och fraser mekaniskt, automatiserat, som för att skydda mot sårskav”.

Klassresan – att bli läkare, som den slutkörde mannens son – är inte är lösningen, inte nyckeln till ett gott liv. Något säger det väl också om samhället: att det yrke som föräldrarna såg som en skyddande sköld, i dag tappat sin lyster. Det är inte doktorn på vårdcentralen som är makthavaren längre. Romanen söker sig lika mycket bort från förenklade analyser, som från förenklade personporträtt. Precis det arbetarlitteraturen gjort i sina bästa stunder, och fortfarande uppenbarligen kan.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Hundnätter” av Mirja Unge

LÄS MER:När jag tvingades blunda fick jag syn på mig själv

LÄS MER:Sjunga är det mänskligaste av allt

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS