”Hundnätter” är som ett slukhål: den tar tag, suger och drar in, och blir en text som är svår att lägga bort. Närmaste association är en riktigt välproducerad TV-serie, tänk första säsongen av True Detective.
Det är lättläst och tillgängligt, trots att boken svarar mot nästan varje stereotyp om ”fin litteratur” som just nu dominerar. Varför?
Kanske är det distansen mellan den genomsnittligt medelklassiga bokkonsumentens liv och Hieronymus Boschtavlan Unge målar, som gör att man kan plöja igenom det allra värsta som underhållning.
För Unge ägnar sig åt vad man skulle kunna beskriva som misärfrossa. Likt en pensionär på en kryssningsfärja med fri tillgång till räkor, svullar hon i all den smuts och acne, all den förlamning och alkoholism, impotens och obesitas och hemlösa hundighet som ryms i en genomsnittlig fördom om landsbygden. En skräckbygd. Det är inte så mycket diskbänksrealism, som dåligt-rensad-avloppskröksrealism.
Unge beskriver den absoluta utsattheten på ett språk som man skulle kunna kalla elitistiskt, men som också är välanpassat andlöst
Gestaltningen påminner om en väl hanterad filmkamera (lägg ordet på minnet, det har betydelse för handlingen). Mirja Unge radar upp detaljer som får texten att leva: concealer på en finne och svartvinbärssylt, myror och myrmedel och nässlor och gullfiber, hud som flagnar, spricker, smörjs och luktar. Voyeurism? Absolut. Folk behöver inte vara vackra för att det ska bli tittkö vid deras förnedring.
Unge beskriver den absoluta utsattheten på ett språk som man skulle kunna kalla elitistiskt, men som också är välanpassat andlöst. De interpunktionslösa vindlingarna stänger effektivt ute en ovan läsare, medan en van läsare känner igen sig från typ 1A i genren prisvinnare. För den upphöjda litteraturen följer ju, liksom de mer bespottade deckarna eller feelgoodpocketarna, en överenskommelse med sin marknad. Vi tar bort punkter, så du vet att du är smart?
I sitt fack, är det ypperligt genomfört. Unge är värd alla pris hon kommer få, och de flesta har hon redan fått. För på samma sätt som man kan se formeln i en thriller och ändå bli rädd när yxan går genom dörren eller hockeymasken speglas genom det mörka fönsterglaset, fungerar Unges flyende språk utmärkt. Musikaliskt, närmast, det är en väsentlig del av det som får boken att bända sig och leva i händerna, och bli en sådan där som får matfläckar i sig, och sidor buckliga av snöblandat regn, för att man varken kan lägga den ifrån sig när man äter sin sallad eller när man går till bussen. Läs på egen risk att halka.
Och just ja, en recension ska säga något om handlingen. Så ok, kortfattat: ung kvinna återvänder till landsbygden. Du kan gissa vad som händer sen. Men bra är det.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Problemet med "Love is blind" är tjejerna som tittar på det
LÄS MER:Vad blir min roll i händelse av ett krig?
LÄS MER:När jag tvingades blunda fick jag syn på mig själv
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
