I ”Paradoxmaskinen” samlar Peter Englund en stor mängd texter skrivna för olika sammanhang och under en längre tid. Bokens undertitel lyder ”Kritik 1990-2020”. Som Englund själv påpekar i sitt förord är det ett lätt skarvande med sanningen: i själva verket spänner texterna i ”Paradoxmaskinen” från 1987 till 2023.
Åtminstone förr i tiden kallades sådana här böcker lite nedlåtande för ”klippböcker”, även om jag aldrig riktigt har förstått varför det skulle vara så fult.
Tvärtom är jag mycket förtjust i den här typen av böcker. Gunnar Ekelöfs ”Lägga patience” (1969), Lars Gustafssons ”Kommentarer” (1972) eller varför inte Wislawa Szymborskas ”Bredvidläsning” (1997) är alla utmärkta exempel på hur värdefulla de här spretiga böckerna i själva verket är för att förstå tungt vägande författarskap fullt ut.
De flesta av texterna här är skrivna för Dagens Nyheter och Expressen Kultur – ytterligare andra är skrivna för ett programblad till en Dramaten-uppsättning eller (något mer kuriöst) för ”telekombolaget Ericssons kundtidning”.
Även om här finns några längre och mer tungt vägande bidrag (jag tänker då framför allt på ”När börjar en bok? – Om ’Stridens skönhet och sorg’” och ”Babyn på Shanghais järnvägsstation – om bilder som källor”, båda ursprungligen publicerade i facktidskriften Historisk Tidskrift) rör det sig alltså mestadels om beställningsjobb och tillfällighetsskrivande.
Tänker du på ”Paradoxmaskinen” som den osnutna lillasystern till den underbara essäsamlingen ”Förflutenhetens landskap” (1991) så tänker du inte fel – också det en bok som utgick från Englunds skrivande i dags- och månadspressen, men koncentrerade på mer tidlösa ämnen och omarbetade till essäer som skulle hålla för bokform. Typiska titlar på bidragen: ”Om ensamhetens historia”, ”Om den vackra naturens historia”.
Här är det en annan typ av texter läsaren möter, som en serie (efter vad det verkar välmotiverade) sågningar av trivialböcker om blondinens eller penisens historia. Det är klart att resultatet blir en mer lättviktig bok än mycket annat i Englunds produktion – vilket verkligen inte innebär att ”Paradoxmaskinen” är ointressant.
Att skriva dagskritik innebär att som skribent konfronteras med en lång rad fenomen man inte nödvändigtvis hade valt själv. Likafullt innebär sysselsättningen att ett specifikt temperament och ett antagande om vad kultur egentligen går ut på långsamt utkristalliserar sig, både för läsaren och för skribenten själv. Det är inte uttänkt i förväg men det är oundvikligt.
Det kan röra sig om ett inskjutet ”eh” eller det lakoniska konstaterandet att spionen Stig Bergling tydligen ”gillar att knulla”.
Till konstanterna hör en övertygelse om att humanisten hör hemma i offentligheten. Då inte som kåsör eller anekdotmakare, men väl en kunskapsförmedlare som ska kunna göra sig förstådd på ett språk som människor faktiskt förstår.
Jo, man kan problematisera (Englunds) många utfall mot ”abstrusa skisser av samhällsmodeller som ser ut som små djur vikta i origami” och ”sorgset ältande i kärr av samhällsvetenskapliga tungomål”, men i sak sympatiserar jag starkt med författarens längtan bort från elfenbenstornet.
Humaniora är trots allt studiet av människan och det mänskliga. Och från den första till den sista texten finns den distinkt englundska stilen. Här finns en uppenbar förkärlek för tradering och travesti där ålderdomliga formuleringar ges nytt liv. Den som för oväsen ger ifrån sig ”en myckenhet av buller” och huller om buller kan lika gärna heta ”hött och mött”.
Charmigt men inte helt ofarligt – överdriver man greppet blir man förr eller senare jagad av Sven Stolpe-wannabes som vill dricka brorskål med en. Den nödvändiga motvikten utgörs här av en lika stark känsla för det talspråkliga och snärtiga. Det kan röra sig om ett inskjutet ”eh” eller det lakoniska konstaterandet att spionen Stig Bergling tydligen ”gillar att knulla”.
Och samtidigt förändrar sig ju tiderna. Samlar man trettiosex års skrivande i en enda volym kommer läsaren kunna skönja landskapets långsamma (eller plötsliga) förändringar också i bidrag som skenbart handlar om något annat. Om de tidiga bidragen är skrivna i skuggan från Sovjetunionen och det kalla kriget så är de senare texterna skrivna mot fonden av en krigslysten amerikansk neokonservatism och en alltmer gränslös ekonomism.
Just ur det här perspektivet tycker jag dock att det är olyckligt att texterna möter läsaren…tja, hött som mött antar jag. Att texterna har samlats under tre övergripande rubriker kan jag förstå men varför är inte dessa tre avdelningar ordnade kronologiskt?
Det blir en smula märkligt när en något reserverad anmälan av historikern Simon Schama från 1997 kommer innan en hyllning av samme författare publicerad 1989. Överlag innebär den uppbrutna kronologin att läsaren själv måste konstruera en utvecklingslinje som jag tror finns där.
Men visst, det är en randanmärkning. Det här är en lättviktig mellanbok du absolut bör läsa.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Dikter” av Hugo von Hofmannsthal
LÄS MER:Recension: ”Tidsmaskinen” av H.G. Wells
LÄS MER:Det litterära samtalet måste in på Tiktok
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
