Recension: ”Tidsmaskinen” av H.G. Wells

”Det är ett misstag att göra saker med stor lätthet”. Utsagan kommer från berättaren i H.G. Wells debutroman ”Tidsmaskinen” (1895) och gäller hans vän, den geniale uppfinnaren som i boken helt enkelt kallas Tidsresenären. Under en bättre middag i goda vänners lag kläcker Tidsresenären plötsligt ur sig att han gjort en revolutionerande upptäckt. På samma sätt som luftballongen plötsligt tillät människan att trotsa tyngdlagen har han konstruerat en apparat som tillåter resor i tiden. Men inte ens när Tidsresenären presenterar en miniatyrmodell av sin tidsmaskin blir han trodd. Skepsisen handlar inte bara om det extraordinära påståendet – det handlar också om vem Tidsresenären är, poängterar berättaren. Det duger helt enkelt inte att vara för lekfull eller för listig för den som vill bli lyssnad på: ”Seriösa personer som försökte ta honom på allvar kände sig aldrig helt säkra på hur de skulle tolka honom.” När jag läser om ”Tidsmaskinen” i Christian Ekvalls eleganta nyöversättning på Bakhåll slår det mig att varningen för att göra saker med för stor lätthet lika gärna skulle kunna appliceras på H.G. Wells egna tidiga författarskap.

Efter att ha snutit ur sig en stilbildande debutroman följer Wells snabbt upp boken med en lång serie berättelser som bildar skola i den tidiga science fiction-litteraturen, som ”Doktor Moreaus ö” och ”Världarnas krig”. Ofta har böckerna avfärdats som lättviktiga pojkrumsäventyr. Och för all del: självklart finns det ett drag av matinéfilm och lek i Wells klassiska böcker som bara går ovanligt trista prussiluskor förbi. Men A) matinéfilm ska man fan inte förakta och B) underhållande betyder inte avsaknad av tyngd.

Det är inte en slump att det finns ett ökat akademiskt intresse för fantastiken och för att diskutera vad en icke-antropocentrisk världsbild skulle kunna innebära.

Det som tvärtom slår mig under omläsningen är hur väl Wells skildring av jordens framtid svarar mot dagens filosofiska diskussioner om människosläktets ändlighet. Författaren och medievetaren Eugene Thacker har i en serie böcker intresserat sig för det tillstånd han kallar för världen-utan-oss, ett universum där medvetet mänskligt liv en gång för alla slocknat. Det ligger i sakens natur att tillståndet är otänkbart för människan, inte enbart därför att många ryggar tillbaka inför Thackers kosmiska pessimism utan för att medvetandet inte kan föreställa sig sitt eget utplånande. Thacker argumenterar ändå för att fantastiken är den litteraturform som ger oss bäst möjligheter att anlägga sådana perspektiv. Det är inte en slump att det finns ett ökat akademiskt intresse för fantastiken och för att diskutera vad en icke-antropocentrisk världsbild skulle kunna innebära.

Läst mot den fonden ter sig inte ”Tidsmaskinen” bara som en ovanligt spännande äventyrsberättelse utan ett allvarligt försök att fatta ett universum som är mer främmande för människan än vi länge ville tro. Kommen åttahundratvåtusen år in i framtiden möter Tidsresenären ett framtida samhälle som först ter sig utopiskt men snart visar sig bära på ohyggliga dolda motsättningar. Både de kraftlösa dagdrivare som befolkar jordens yta och de underjordiska morlockerna är människans arvtagare – men ingendera har kvar människans intellekt. ”Jag blev sorgsen av att tänka på hur kort tid det mänskliga intellektets dröm hade varat. Det hade begått självmord” konstaterar Tidsresenären sorgset innan han far vidare för att studera planetens slutskede.

Trettio miljoner år in i framtiden betraktar han en värld där så gott som allt biologiskt liv har upphört. ”Det är svårt att beskriva den stillhet jag upplevde. Människans alla ljud, fårens bräkande, fåglarnas kvitter, insekternas surrande, de läten som utgör bakgrunden till våra liv – allt detta var borta.” Här är den – världen-utan-oss. Tiden har hunnit ikapp ”Tidsmaskinen”.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Det litterära samtalet måste in på Tiktok

LÄS MER:Recension: ”14 juli 1789” av Éric Vuillard

LÄS MER:En blågul högtidsstund för Dracula-älskaren

Per Klingberg