Allt oftare brottas jag med känslan av att vi lever i en genomdesillusionerad tid, inte enbart präglad av handlingsförlamning utan också av tankeförlamning. Jag kommer ihåg det starka obehag jag kände när en ytligt bekant, som egentligen har rätt radikala politiska åsikter, i ett samtal om lönedumpning och gigekonomi suckade att det ju ”ändå blir så” att man använder de där tjänsterna, som om det rörde sig om en slags beklaglig naturlag som inte gick att göra så mycket åt. Allt är som det är eftersom det måste vara så.
Det är inte den första gången i världshistorien som världen har upplevts som monolitisk och på djupet oföränderlig. Men så visar det sig plötsligt att rötan har gått för långt – allt brister och gårdagens tvärsäkerheter gäller inte längre. Éric Vuillards författarskap uppehåller sig gärna vid de här historiska brytpunkterna – i ”De fattigas krig” ställer sig den radikale femtonhundratalsteologen Thomas Müntzer i spetsen för ett omfattande bondeuppror och ”Dagordningen” skildrade hur det tyska näringslivets elit bestämde sig för att ställa sig på nazisternas sida inför det stundande riksdagsvalet. Nyöversatta ”14 juli 1789” avviker inte från det mönstret. Precis som titeln ger vid handen är det tvärtom en skildring av vägen fram till...ja, den 14 juli 1789, dagen då Bastiljen stormades av en upprorisk folkmassa. Händelsen räknas som det definitiva startskottet för den franska revolutionen.
Det kan förstås tyckas som ett rätt hopplöst projekt att försöka gestalta en så emblematisk historisk händelse skönlitterärt. Är inte allt redan sagt sedan länge, är det inte dömt att mynna ut i kitsch? Jo, om det görs med konventionella medel kanske. Men Vuillards bok är något annat och betydligt intressantare. ”14 juli 1789” är en collageartad kollektivroman, en politisk pamflett och en historiefilosofisk utläggning. Allt det på en och samma gång? Ja, och därtill skrivet på en prosa som tänker och analyserar, som känner efter och gråter och vid behov också slår läsaren på käften. Allt mästerligt fångat i veteranen Jan Stolpes översättning.
När författaren ändå riktar blicken mot en enskild individ är det i första hand de människor som reducerats till historiens marginaler som lyfts fram.
Att det finns ett tydligt etos här kan läsaren knappast missa. Vi får förvisso ta del av händelserna som leder fram till stormningen, från folkets ekonomiska misär och småuppror till tredje ståndets beslut att utropa sig till nationalförsamling. Desto mer sparsam med detaljer är Vuillard när det gäller det politiska spel som tar vid efter Bastiljen, helt enkelt eftersom det är folkets möjlighet att gripa in i historien när det handlar kollektivt och spontant som är intressant här, inte självupplevt stora män. När författaren ändå riktar blicken mot en enskild individ är det i första hand de människor som reducerats till historiens marginaler som lyfts fram. Robespierres och Dantons namn susar förbi i förbifarten – de individer som på allvar intresserar Vuillard är i stället personer som vinhandlaren Cholat, som tar till gatorna och ropar ”lånade formuleringar, utdunstningar från Jean-Jacques Rousseau som han hade hört när han stod bakom sin disk”. Och här finns guldslagaren Sagault, som skjuts av soldater och under en flera sidor lång passage blöder till döds medan han tänker på det lilla livet med sin hustru som ”består av många saker man inte kan namnge, ett sätt att slingra ihop sig i sängen, dumma vanor som man har, sätt att tilltala varann, snäsa mot varann, försonas också – ett tonfall”.
Visst kan man kalla slutresultatet för revolutionsromantik, men frågan är om det i Vuillards författarskap inte snarare är frågan om en revolutionsmystik med messianska övertoner. Det folkliga upproret, heter det i en belysande passage, ”stiger upp i världen och omstörtar den, sen försvagas dess kraft, upproret tycks förlorat. Men det återföds en dag.” Det är rätt storartat. Och jag har en känsla av att det är ett stämningsläge vi behöver i dag.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:En blågul högtidsstund för Dracula-älskaren
LÄS MER:Recension: ”Drakspår” av Bo Eriksson
LÄS MER:Vi är mitt i den verklighet som dystopierna förutspådde
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
