Hade du en dålig helg? Kanske var den ändå inte riktigt lika frustrerande som Elon Musks. Miljardärens hjärteprojekt SpaceX lyckades visserligen skjuta upp världens största raket i rymden – till skillnad från i april då raketen exploderade över Mexikanska golfen fyra minuter efter uppskjutningen.
Men inte heller den här gången blev det någon tur runt jorden. Kontrollrummet tappade kontakten med raketen och man valde att spränga den. Naturlig trial and error för den som försöker göra det som inte har gjorts innan kan man tycka – men på delar av nätet utlöste misslyckandet snabbt ett illasinnat fnitter och bilden av ett mansbarn med fascistoida böjelser och storhetsvansinne befästes ytterligare.
Kolonisera Mars? Bror, klarar du ens av att hålla Twitter vid liv – förlåt, X?
William Gibsons dystopiska science fiction-klassiker ”Neuromancer” (1984) där världen efter ett förödande tredje världskrig har delats upp mellan ett antal multinationella företag känns inte längre särskilt långt bort.
Men frågan är om vågen av hånfulla memes och Youtube-videor inte bara är ett nervöst svar på hur stor makt ett litet antal namn i tech-industrin faktiskt har i frågan om framtiden. Det har naturligtvis påpekats innan, men – William Gibsons dystopiska science fiction-klassiker ”Neuromancer” (1984) där världen efter ett förödande tredje världskrig har delats upp mellan ett antal multinationella företag känns inte längre särskilt långt bort.
Sam Altman, tidigare vd och frontfigur för OpenAI, företaget bakom AI:n GPT4, erbjuder ett nästan övertydligt exempel. När Altman i helgen entledigades från vd-posten förklarades beslutet bero på kommunikationsproblem mellan Altman och styrelsen. Dagen efter kom artiklar i New York Times och Washington Post som läckte betydligt mer graverande anklagelser – enligt Washington Post ska Altman ha försökt få några av Mellanösterns autokratier att gå in som sponsorer till OpenAI. Att en diktatur med tillgång till kraftig AI-teknologi skulle vara i stånd att begå fruktansvärda övergrepp behöver kanske inte påpekas.
En annan, mer spekulativ kritik, gäller vad som händer om artificiell intelligens faktiskt skulle utveckla ett medvetande.
När forskningsinstitutet Future of life institute samlar tusentals signaturer som varnar för att AI kan komma att utrota mänskligheten kommer jag mot min vilja att tänka på Harlan Ellissons science fiction-novell ”Det tysta ropet” (1967), där superdatorn AM utvecklar ett medvetande men snabbt blir vansinnig av att vara ett medvetande fångat i en maskin. Ursinnig utplånar AM mänskligheten så när som på fem individer som utsätts för mer utstuderade straff.
Nej, det är förstås inget jag oroar mig för. Men när jag först läste texten som tonåring var den inte mycket mer än en ovanligt grotesk och effektfull berättelse – att allvarligt menade samhällsdiskussioner börjar tangera de här ämnena är alltså inte en utveckling jag uppskattar.
Inte för att Elon Musks tankar om att säkra mänsklighetens överlevnad genom en slags if you can’t beat’em, join’em-strategi nödvändigtvis gör mig så mycket lugnare. När Musk-ägda Neuralink meddelar att man söker mänskliga försökspersoner är det förvisso i ett betydligt mindre bombastiskt syfte – tanken är att människor som är förlamade till både armar och ben ska få ett hjärnimplantat som tillåter dem att kontrollera tangentbord och muspekare.
Det är först nyligen som Neuralink fått tillstånd för att bedriva kliniska försök på människor – operationerna har tidigare bedömts vara för osäkra och företaget dras med en historia om grymma djurförsök, där makaker har dött under plågsamma former.
Men bakom den här prosaiska och ganska sjaskiga historien finns alltså en grandios vision om att människan med hjälp av neuroteknik en dag ska kunna hävda sig mot artificiell intelligens
Några verkliga resultat torde ligga år framåt i tiden. Men bakom den här prosaiska och ganska sjaskiga historien finns alltså en grandios vision om att människan med hjälp av neuroteknik en dag ska kunna hävda sig mot artificiell intelligens. Det är uppenbart att också Musk har läst sin ”Neuromancer”, där neuroimplantat är ett självklart fenomen – och där storföretagen kan straffa misshagliga anställda genom att beröva dem tillgång till den virtuella världen.
Jag har länge varit en ganska typisk humanist i bemärkelsen att jag varit demonstrativt ointresserad av ny teknik – den enda anledningen till att jag nog kommer skaffa en ny mobiltelefon den här veckan är att mitt Bank-id inte längre fungerar på den gamla. Men det finns också en gryende insikt hos mig om att det inte längre är en hållbar strategi – och kanske är det inte en slump att det är just science fiction-litteraturen jag vänder mig till när jag försöker orientera mig i vad som kan vänta runt hörnet.
När jag talar med en av redaktörerna om den här texten beskrivs scenariot med neuroimplantat som självklart ”dystopiskt” – men det är ju faktiskt inte en självklar ingångspunkt. Vem är du om och när tekniken tystnar? Tja, vem är jag om man tar ifrån mig mina linser eller mina glasögon? Fruktansvärt jävla närsynt. Är det mer autentiskt?
Finns en gyllene mellanväg framåt? Ett möjligt credo hittar jag in en intervju med den brittiske science fiction-författaren China Miéville
Hippiekulturens naturlighetsretorik är inte för mig. Vilket inte är samma sak som att man okritiskt ska anamma en flåsig tech bro-diskurs där den nuvarande utvecklingen målas upp som en oundviklighet som inte går att bjuda ideologiskt eller moraliskt motstånd.
Finns en gyllene mellanväg framåt? Ett möjligt credo hittar jag i en intervju med den brittiske science fiction-författaren China Miéville för den alltid lika matnyttiga sidan ”Weird Fiction Review”: Mary Shelleys ”Frankenstein” (1818), menar Miéville, ska inte läsas som en varning för vetenskaplig hybris och gränsöverskridande så mycket som ett fördömande av Victor Frankensteins vägran att ta socialt ansvar för det liv han har skapat. ”Om det är en varning så är det en varning för att av feghet vända ryggen till det man har skapat – inte en varning för att skapa från första början”.
Studera Mary Shelley och förena er? Jag kan tänka mig att prova det.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Apokalyps Malmö” av Henrik Möller
LÄS MER:Darren Aronofsky gör film om Elon Musk
LÄS MER:William S Burroughs: Biljetten som exploderade
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
