”Jokala hai/Peresche wo! –/Sintala mai/Sintala ho/Dracula hai! – hai! – hai! –”
Den unge advokaten Tom Harker har skickats till det fjärran Transsylvanien för att bistå en särskilt viktig kund för firman, en excentrisk greve ”som bor i en gammal borg någonstans uppe i vildaste bergstrakten vid världens ände” men nu vill köpa en större fastighet i centrala London. Men snart märker Harker att något är fel. Lokalbefolkningen hyser en vidskeplig skräck för greven som både tycks sakna en spegelbild och är egendomligt fascinerad av blod. Och när advokaten en natt utforskar slottets korridorer upptäcker han en lönngång som leder till något fasansfullt. I en underjordisk kammare bedrivs rituella människooffer till grevens ära. Apliknande halvmänniskor mässar medan man för tillfångatagna unga kvinnor till altaret.
Den som har läst Bram Stokers ”Dracula” (1897) undrar förstås vad jag pratar om. Advokaten heter väl Jonathan Harker? Och några människooffer förekommer definitivt inte i boken. Nej, riktigt så här går det inte till i den mest klassiska av alla vampyrberättelser. Men det är så här det går till i ”Mörkrets makter”, den version av romanen som mötte svenska läsare 1899 när den gick som följetong i tidningarna Dagen och Aftonbladets Halfvecko-Upplaga. På pappret tjänade den mystiska signaturen A-e som översättare av den engelska originaltexten – men det är förmodligen mer korrekt att tala om denne som en med-diktare som tagit sig stora friheter med förlagan. ”Mörkrets makter” är nästan dubbelt så lång som ”Dracula” och innehåller en lång rad nya figurer och scener.
Om detta var Dracula-forskningen ovetande fram till 2017. Tidigare samma år hade Dracula-forskaren Hans Corneel de Roos upptäckt att ”Makt myrkranna”, den första isländska översättningen av ”Dracula”, skiljde sig radikalt från originalet. Fyndet väckte internationellt intresse. Det spekulerades om huruvida den isländska översättningen kunde utgå från ett av Stokers tidiga utkast till romanen. Eftersom ”Makt myrkranna” betyder just ”Mörkrets makter” och publicerades året efter den svenska översättningen bestämde sig Rickard Berghorn, förläggare på Aleph bokförlag och redaktör för fantastiktidskriften Kontrast magasin, att beställa fram den svenska följetongsversionen ur arkiven. Det visade sig snabbt att den isländska versionen är en översättning av den svenska följetongen. Vare sig det rör sig om en glimt av ett förlorat Stoker-manus eller en fri omtolkning så skedde det alltså på svensk mark.
Med våld och terror ska engelsmännens ”pöbel-liberalism” och ”träl-moral” störtas till förmån för övermänniskans välde.
Litteraturvetaren och vampyrexperten John E. Browning har kallat fyndet för ”en av de största upptäckterna i Draculas historia”. Två engelskspråkiga utgåvor av denna alternativa version har redan publicerats och några akademiska artiklar har skrivits om fyndet. Men i den svenska kulturoffentligheten har det varit förvånansvärt tyst. När Aleph bokförlag nu ger ut en andra (i allt väsentligt förbättrad) utgåva av ”Mörkrets makter” kan man ändå hoppas på att boken får den uppmärksamhet den är värd. För det rör sig inte enbart om ett litteraturhistoriskt fynd som är intressant för akademiker – också den lustläsande Dracula-älskaren har en högtidsstund framför sig här.
Till att börja med är avvikelserna rätt beskedliga. Det är lite som att titta på en director’s cut-version av en klassisk film med bortklippta scener som åtminstone ibland tillför något till upplevelsen. Särskilt effektfullt blir det när Harker diskuterar Jack Uppskäraren med greven och denne låter väl entusiastisk kring de brutala morden. Med obehag noterar den unge advokaten hur ”det föreföll mig som om han bokstavligen slickade sig om munnen […] medan han uppräknade dessa gräsligheter, och jag erkänner, att jag förstulet kände efter revolvern”. Briljant, men inte något helt nytt.
Men så kastar alltså ”Mörkrets makter” loss och blir till en helt egen berättelse. Här finns till exempel en explicit politisk tendens som saknar motsvarighet i Stokers original. Om Dracula är en blodsugande enstöring så har Draculitz, som antagonisten alltså heter i den här versionen, en vision om hur Europa ska omformas. Med våld och terror ska engelsmännens ”pöbel-liberalism” och ”träl-moral” störtas till förmån för övermänniskans välde. Persongalleriet är delvis annorlunda. Här förekommer några helt nya protagonister, som den outhärdligt käcka privatdetektiven Barrington Jones som ända fram till slutet vägrar inse att han faktiskt befinner sig i en skräckberättelse. ”Skurkar är skurkar, antingen de nu är spöken eller kött och blod […], klämmer ni efter dem på ert sätt så klämmer jag till dem på mitt” bräker han till vampyrjägaren van Helsing efter nästan fyrahundra sidor späckade av mystiska händelser. ”Mörkrets makter” är också öppet våldsammare och mer sexuellt frispråkigt än förlagan.
”Dracula” är en berättelse om ett mystiskt väsen som dokumenteras till döds. Se där, den perfekta myten för New Public Management-samhället!
Men visst är det i grunden en långt mer konventionell text. Även om många kanske associerar ”Dracula” med spindelvävstunga slott så är det faktiskt en förbluffande modern roman. Som litteraturvetaren Friedrich Kittler har påpekat kan ”Dracula” med fördel läsas som en berättelse om de moderna informationsteknologiernas seger över den gamla världens övernaturliga krafter. Kanske är modernitetens yttersta representant Jonathan Harkers fästmö Mina Harker, skollärarinnan som har lärt sig själv stenografi och försökt anamma journalistens skärpta blick på sin omgivning. Som gruppens strateg blir hon omistlig i jakten på Dracula. Det visar sig snart att en uråldrig vampyr står sig slätt mot en disciplinerad yrkeskvinna som stenograferar, transkriberar dokument och fonografinspelningar och kartlägger tågavgångar som om hennes liv hänger på det – vilket det i och för sig också gör. Annorlunda uttryckt: ”Dracula” är en berättelse om ett mystiskt väsen som dokumenteras till döds. Se där, den perfekta myten för New Public Management-samhället!
Men även om Mina alltså är en betydligt handlingskraftigare figur än äldre romaners gotiska hjältinnor, som i varje nödsituation suckar uppgivet och inväntar manlig hjälp, får agensen inte bli alltför hotfull och accentuerad. Hennes tendens att på ett nästan ticsartat sätt raljera över sin samtids fåniga feminister kan knappast undgå den moderne läsaren. Inget av de här högintressanta spåren har någon riktig motsvarighet i ”Mörkrets makter”.
”Dracula” är en av få romaner som närmast fyller funktionen av en modern myt. Vi har alla en relation till berättelsen oavsett om vi läst själva och den fortsätter att reproduceras i allt från operor till brädspel och följetonger på Substack. Sådana verk är extremt sällsynta och Stoker lyckades själv aldrig skapa något liknande. Hur många människor som inte är litteraturhistoriker till professionen nöjesläser i dag ”De sju stjärnornas juvel” (1903)? Naturligtvis kan ”Mörkrets makter” inte erbjuda någon konkurrens att tala om. Men som en tidstypisk spänningsberättelse är den njutbar läsning i egen rätt – och som en litteraturhistorisk pusselbit omistlig.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Vampyren har länge varit metafor för det förbjudna
LÄS MER:Vi är mitt i den verklighet som dystopierna förutspådde
LÄS MER:Pelle Snusk förkroppsligar våra mardrömmar – då som nu
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
