Per Klingberg: Pelle Snusk förkroppsligar våra mardrömmar – då som nu

Man finner honom lite överallt, pojken med det bångstyriga håret och de oklippta naglarna. Som till exempel i nummer 204 av skräckserien ”Hellblazer”. Kvinnan Angie har drabbats av en förbannelse som innebär att alla hennes gamla barndomsrädslor har fått liv och förföljer henne. Seriens huvudperson John Constantine förklarar att hon kan rädda sig genom att föreställa sig det allra mest skrämmande hon visste som barn och tänka sig att just det står på hennes sida. Det allra mest skrämmande alltså? Angie behöver inte tänka efter länge innan der Struwwelpeter träder fram ut ur mörkret. Snart är de andra mardrömmarna slitna i stycken.

Det kan förstås verka en smula oväntat att en barnboksfigur skulle leva vidare som en självklar referenspunkt i skräck för vuxna från tvåtusentalets början – i synnerhet som pojken, för svenskar mer känd som Pelle Snusk, faktiskt inte presenteras med mer än åtta rader och en enda bild. Men så fungerar ju barnlitteraturen. En enda dramatisk bild eller scen kan sätta avtryck som varar livet ut – och även om den tyske läkaren Heinrich Hoffmanns drastiska versbok är tunn till omfånget så har den ett överflöd av minnesvärda ohyggligheter att erbjuda läsaren.

Leker du med tändstickor? Du kommer brinna upp! Jaså, du vägrar äta din soppa? Du kommer magra bort och svälta ihjäl – och dina föräldrar kommer lämna skålen med den oätna soppan på din grav.

Redan på omslaget till ”Struwwelpeters återkomst” (Black Island Books), poeten Peo Rasks fria omtolkning av Hoffmanns original, står bokens centrala tema klart: barn som far illa något så djävulskt när de trotsar vuxenvärldens förmaningar. Leker du med tändstickor? Du kommer brinna upp! Jaså, du vägrar äta din soppa? Du kommer magra bort och svälta ihjäl – och dina föräldrar kommer lämna skålen med den oätna soppan på din grav.

Att Hoffmann ursprungligen skrev boken som en julklapp för den treårige sonen Carl kan nog få en och annan modern förälder att obekvämt skruva på sig. Orosanmälan, någon? Nå, det behöver kanske framhävas att boken inte uppstod i ett vakuum. Som sagoforskaren Maria Tatar poängterar i studien ”Off With Their Heads! Fairy Tales and the Culture of Childhood” (1992) har sagor alltid varit extremt våldsamma – men först under sjutton- och artonhundratalet växer den sedelärande sagan riktad till barn fram som en specifik litteraturform. Det innebär inte, påpekar Tatar, att sagorna blev mindre obehagliga eller skrämmande. Men om sagornas mörker tidigare kunde ses som ett uttryck för erfarenheten av att leva i en kaotisk och oförutsägbar värld fick det nu en pedagogisk funktion. Nu är det dina egna moraliska tillkortakommanden som har lett fram till ditt olycksöde, som när flickan i HC Andersens ”Flickan som trampade på brödet” sjunker ner i underjorden efter att ha trampat på fullt ätbart bröd. Låter det inte lockande? Gör andra val, få andra resultat.

Snarare har flera berättelser som en gång uppfattades som uppbyggliga migrerat till skräckhyllan och paradoxalt nog blivit den förbjudna läsning många helst ser att barnen undviker.

I dag rynkar förstås många vuxna med rätta på näsan åt den svarta pedagogiken som ligger till grund för sådana berättelser – men det betyder ju inte att texterna i sig har slutat locka till läsning. Snarare har flera berättelser som en gång uppfattades som uppbyggliga migrerat till skräckhyllan och paradoxalt nog blivit den förbjudna läsning många helst ser att barnen undviker.

Det gäller Lucy Cliffords viktorianska saga ”The New Mother” om två bångstyriga barn som beter sig så illa att deras änglalika mamma överger dem och ersätts av en monstruös ny mamma med träsvans och ögon av glas, en berättelse som skrämde livet ur en ung Neil Gaiman och så småningom inspirerade till ”Coraline”. Och det gäller i ännu högre grad Hoffmanns bok. Kanske beror mycket av dess säregna charm på att den rör sig i det gränsland där den sedelärande sagan överhettar fullständigt och emellanåt blir direkt absurd, som när den stackars pojken Konrad suger på tummen i smyg och en skräddare rusar in med en jättelik sax för att klippa av de båda tummarna. Ska man skratta eller förfasas? Kanske både och.

Peo Rasks nytolkning av originalet är alltså mycket fri och bitvis är ingreppen mycket radikala – signifikativt nog står poeten inte bara listad som medförfattare snarare än översättare på omslaget utan är också listad ovan Heinrich Hoffmans namn. Och visst, det finns ärligt talat inte så mycket litterär storhet i originalverserna att bevara: snarare är det i de (här fint återgivna) drastiska bilderna bokens verkliga tjuskraft ligger. För den som läser tyska finns dessutom originalversionerna återgivna bredvid för jämförelse. Det är en idiosynkratisk behandling av en klassiker, men Rask spelar med öppna kort.

Genomgående är att nytolkningarna präglas av ett visst trots mot Hoffmanns original – den ironiska udden är här riktad mot Biedermeier-epokens självgoda borgerlighet och träskalliga patriarker snarare än mot de bångstyriga barnen.

När ”Ostyrige Oskar” ignorerar föräldrarnas förmaningar om att inte vicka på stolen vid matbordet, plötsligt faller omkull och drar med sig hela den uppdukade middagen i fallet tycks, som Rask själv poängterar i sitt förord, oron i originalversionen främst gälla vad fadern i huset nu ska äta.

I Rasks version görs den småaktiga själviskheten explicit: ”I en tid av strikt könsmaktsordning/vet Oskars pappa hur han ska hantera denna ’situation’ – så därför//börjar han med det viktigaste/och säger till sin fru:/’Vad ska jag nu äta?’”.

I båda fallen rör det sig alltså om sympatiska omtolkningar, särskilt för oss som vantrivs akut i dagens extremrepressiva politiska klimat.

Samma tillvägagångssätt präglar tolkningen av ”Den svarte pojken”, där tre illvilliga pojkar tas i upptuktelse av Sankt Nikolaus för att ha retat en svart pojke för sin hudfärg. De vita pojkarna doppas i bläck så att de blir svartare än sitt mobboffer. Hoffmanns avslutande rim förklarar att ”hätten sie nicht so gelacht,/hätt Niklas sie nicht schwarz gemacht” (hade de inte skrattat så/hade Niklas inte gjort dem svarta). Det är uppenbart att författaren betraktar den svarta hudfärgen som ett oönskat straff. Här går Rask i direkt konfrontation med originaltexten: ”Som straff blir pojkarna/svartare än den svarte gossen./Men skaver det inte någonstans?/Att vara svart är inget brott.//Hellre skriva med bläcket till stöd/för allas lika värde – något att tumma på.”.

I båda fallen rör det sig alltså om sympatiska omtolkningar, särskilt för oss som vantrivs akut i dagens extremrepressiva politiska klimat. Huruvida lösningarna är så lyckade ur ett poetiskt perspektiv är däremot mer tveksamt – Hoffmanns bok är till syvende och sist sprungen ur den svarta pedagogikens mylla och frågan är om den inte riskerar att förtvina om man försöker rota upp den och omplantera den i något mer tidsenligt.

Det är ändå en bok att vara glad över, både för de fint återgivna bilderna och det kontextualiserande förordet. För den som läser tyska hjälpligt finns dessutom ett utmärkt tillfälle att möta en text som fascinerar just därför att den oroar och inte riktigt låter sig läggas till rätta.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Vi borde ta efter Tysklands sätt att behandla klassiker

LÄS MER:Litteraturen är inte längre en gemensam referens

LÄS MER:I postkritikens värld får ingen bli ledsen

Per Klingberg