Jag har inte spelat tv-spelet ”Elden Ring”. Hur fascinerad jag än är av dess mörka fantasy-världar kan jag inte som småbarnsförälder gärna börja med ett sinnessjukt svårt spel som inte ens går att pausa. Ändå är det på ett plan nästan som att jag har gjort det – när några memes om spelet susar förbi i en gruppchatt med några gamla vänner har jag inte några problem med att förstå innebörden i skämten och skratta till. På samma sätt som en grekisk tragedi, Gudfadern-filmerna eller Vilhelm Mobergs Utvandrar-svit utgör spelet en del av en delad referensram som syftar till att binda ihop en gemenskap. Det är inte alltid nödvändigt med förstahandserfarenhet för att befinna sig i den gemenskapen.
Men vet ni vad som inte fungerar på det här sättet? Den svenska samtidslitteraturen.
Visst, vi befinner oss nog knappast i en guldålder för vad man kanske kan kalla för den ”litterära” litteraturen. Ändå publiceras fortfarande briljanta böcker – Johan Esperssons novellsamling ”Djuriska” eller Hanna Rajs sorgeskildring ”Där var du, större än bokstäverna som bildar ditt namn” är två utmärkta exempel från början av förra året. Jag läste dem i egenskap av litteraturkritiker och har burit med mig böckerna långt efter avslutat uppdrag. I mitt inre har jag återkommit till enskilda formuleringar och scener. Men det är just det. Det är i mitt inre den konversationen äger rum. Exakt vem ska jag prata om Esperssons suggestiva novell ”På en lite udde precis väster om Skytteviken” med?
Men lika självklart som dagspolitik och halvdana tv-serier finns närvarande som referenspunkter i de samtalen, lika självklart frånvarande är den svenska samtidslitteraturen.
Även när skönlitteraturen är mycket bra upplever jag den sällan som något annat än en individuell angelägenhet. Min umgängeskrets är inte anmärkningsvärt ointresserad av kultur – tvärtom är ju flera av dem jag för löpande samtal med också verksamma i kulturvärlden eller inom akademin. Men lika självklart som dagspolitik och halvdana tv-serier finns närvarande som referenspunkter i de samtalen, lika självklart frånvarande är den svenska samtidslitteraturen. Exakt hur frånvarande blev tydligt för mig när dåvarande biståndsministern Per Olsson Fridh 2021 skrev en essä om Torgny Lindgrens tuberkulosskildring ”Pölsan” och relaterade den till vår egen kamp med covid-19. Hur ovant var det inte att höra en svensk politiker diskutera kultur som något som kan erbjuda insikter vi faktiskt inte kan förvärva på något annat sätt? Hetsiga kanondiskussioner till trots tycks ingen politikerkollega ha förmått följa Olsson Fridhs exempel och faktiskt själv läsa en bok. Det var ett blygsamt litet fyrverkeri som påminde om hur mörk natthimlen är i övrigt.
Att samtidslitteraturen verkligen har förlorat sin samhälleliga relevans står klart när jag lyssnar på ett avsnitt av Förlagspodden (19/12/2022). Gäst är Pelle Andersson, förläggare på Ordfront, och hans budskap är bistert: den icke-genremallade romanen håller på att bli lika perifer som poesin började bli för några decennier sedan. Få titlar säljer mer än tusen exemplar. Samtidigt som allt fler drömmer om att skriva blir de faktiska läsarna allt färre. Tidningen Skriva tickar på år efter år medan ett samlande forum för litteraturen som BLM är nedlagt sedan länge. Jag inbillar mig att den här marginaliseringen faktiskt går att få syn på som ett stilistiskt tic i flera moderna romaner.
Exakt vem ska jag prata om Esperssons suggestiva novell ”På en lite udde precis väster om Skytteviken” med?
Det är inte alls ovanligt att författare i dag skriver fram sina vänners läsningar av det pågående manuset och skriver in reaktionerna i texten. Greppet förekommer i så väl Wera von Essens ”En debutants dagbok” som den bok av Hanna Rajs som nämndes ovan. Den förra inleds med att Lyra Ekström Lindbäck har läst manus och utbrister ”Du har något där!”, i den senare berömmer samma Lyra författarens ”svinfina manus. höll andan när jag läste”. Vittnar inte greppet om en oroande tendens att litteraturen vänder sig inåt och accepterar en perifer position?
På ett plan är man kanske alltid ensam med det man älskar mest. Men jag kan ändå inte låta bli att känna att det finns en meningsförlust när litteraturen inte längre resonerar mot en klangbotten i en större gemenskap. Och jag tror faktiskt inte att den meningsförlusten bara drabbar litteraturen, utan också det gemensamma.
Målgruppsanpassad dussinunderhållning från Netflix är sämre vägvisare till det mänskliga än konst sprungen ur ett individuellt temperament, jag tror verkligen det. Den övertygelsen brukar i dag stämplas som elitistisk men har för mig mer gemensamt med de folkbildningsideal som bar upp nittonhundratalets arbetarrörelse. Och har man den övertygelsen får man väl också börja kämpa för att bevara det man tror är värdefullt.
Exakt hur det ska gå till? Ingen aning. Men att erkänna att det faktiskt finns ett rätt akut problem här ser ut som ett första steg på vägen.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Varför ignoreras fantastik-litteraturen i Sverige?
LÄS MER:Fantasy lockar när verkligheten suger
LÄS MER:En nationell kanon kommer inte rädda läsdöden
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
