Länge kunde jag kokettera med mitt fantasyintresse. Det var något charmigt, töntigt som kunde skapa lite extra dimensioner till min personlighet. Jag läste ut fantasyhyllan på bibblan när jag var 13! Jag spelar World of Warcraft!
Kristofer Ahlström skriver i DN om nynördismen, som han kallar det: ”När jag var tonåring fanns ett hundraprocentigt säkert skydd mot graviditet och könssjukdomar: att läsa Tolkien. Då förblev man garanterat sexuellt inaktiv.”(10/8) Men nu, fortsätter han, är det mainstream att gilla fantasy. Särskilt denna höst, med stora nyheter som Tolkien-tv-serien ”The Lord of the Rings: The Rings of Power”, Game of Thrones-serien ”House of The Dragon” och Netflix ”The Sandman”, baserad på Neil Gaimans kultseriebok.
Ahlström är frustrerad, men jag har nog aldrig haft några illusioner gällande fantasygenren. Språket är undermåligt, kvinnofigurerna lämnar en del att önska, och omslagen till böckerna är rent ut sagt fula. Men det fick gå an, jag läste dem inte för att möta den stora litteraturen. Det är något betryggande med genren, med insisterandet på och återbruket av de konventioner som Tolkien utvecklade. De som i princip är oförändrade fram tills denna dag.
Varför är denna eviga skåpmat så lockande för oss? Erik Andersson, som fick i uppdrag att göra nyöversättningen av Tolkiens ring-trilogi, skriver i sin bok ”Översättarens anmärkningar” från 2007 om sitt arbete. Fylke är, menar han, trots den starka färgningen av det engelska perspektivet, ett koncentrat av ”alla länders landsbygd”. När Tolkien började ge ut sina böcker, först ”Bilbo” på 1930-talet, och ”Sagan om ringen”-trilogin på 50-talet, var den brittiska urbaniseringen redan långt gången, industristäderna hade länge spytt ut sin svarta rök över landskapet.
Det är något betryggande med genren, med insisterandet på och återbruket av de konventioner som Tolkien utvecklade.
Så förutom de uppenbart eurocentriska och rasistiska världsuppfattningarna som är underliggande i Tolkiens världsbygge (Mordor ligger i söder, de hemska orcherna är svartmuskiga, och så vidare) finns här en landsbygdsromantik. Idyllen är hotad, trevliga Fylke riskerar att försvinna, om ingen gör något. Tolkiens kärlek till naturen – och träden – är uppenbar. Känslomässigt är förstås detta något många av oss kan relatera till i dag.
Att ”Sagan om ringen”-trilogin blev så populär i Sverige under 1960- och 70-talet, då Bo Hansson skapade sitt underbara proggalbum med samma namn, talar sitt tydliga språk. Det var samtidigt som uppfattningen att det fanns ett hot mot miljön började formas. Det låg i tiden att vilja rädda världen, eller Middle earth, som det heter hos Tolkien (Midgård i svensk översättning).
Detta är inte längre någon obskyr rädsla som bara ”miljömuppar” lider av. Även klimatångest har – tyvärr – blivit mainstream. Men det betyder inte att vi vill läsa böcker om folk som har klimatångest. Som Fran Tirado och Rose Dommu, som har den amerikanska hbtqi-nörd-podden ”Like a Virgin”, säger i sitt specialavsnitt om Tolkien: Man tittar inte på ”Sagan om ringen”-filmerna, eller läser böckerna, för att man identifierar sig med någon av karaktärerna. Det behövs inte, de är bara ”jävligt bra berättelser”.
Igenkänning är överskattat. Och det är inte det som är poängen med fantasy. Det är eskapism, längtan, att få drömma sig bort till en annan värld som är mer förutsägbar. Den må likna vår, men den är helt annorlunda. Och även en liten hobbit kan rädda den.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Hillsong är ingen ”modern” kyrka
LÄS MER:Dyra bolån är en snara runt ungas hals
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
