Hynek Pallas: Vampyren har länge varit metafor för det förbjudna

I nya Netflixfilmen ”Greven” låter regissören Pablo Larraín förena diktaturer och draculor i en grottesk satir där Chiles tidigare despot Pinochet figurerar som 250-årig vampyr. Hynek Pallas tar en titt på den vasstandade utsugarens plats i filmhistorien, och hur han använts för att skildra det otillåtna.

ANNONS
|

Den snyggaste filmboken just nu är Christopher Fraylings ”Vampire Cinema – The first one hundred years” (Reel Art Press). Frayling, en av världens stora skräckfilmsauktoriteter, har inte bara författat en levande essä över blodsugare. Hans affischsamling visar på skiften som vampyrer genomgått genom åren och varför. Här finns stumfilmsårens piratkopie-Dracula ”Nosferatu” (1922) som likt en pest drar fram i efterkrigstidens Tyskland (GP 1/10/22). Christopher Lee, som spelade Dracula tio gånger, dyker upp i ”Chelsea 73” (1972) där tonårstjejer tillber honom som en kultledare. Filmbolaget Hammer films förstod att koppla Draculas sexighet till erans frigjorda. Samma år kom ”Blacula” där vampyren är en afrikansk prins som blev biten när han gjorde motstånd mot slaveriet och vaknar upp på 70-talet i Los Angeles svarta kvarter.

ANNONS

Givet Fraylings medvetenhet om hur Dracula har använts genom åren slog mig bokens enda brist när jag i helgen såg Pablo Larraíns nya film ”Greven” på Netflix. Den chilenske regissören har redan tidigare, i ”Tony Manero” (2008) och ”Post Mortem” (2010), skildrat våldet, mörkret och dekadensen i hemlandets diktatur.

I den tjeckoslovakiska kommunismen liksom i Francisco Francos Spanien användes nämligen vampyren som metafor för det man inte fick skildra.

”Greven” är något annat och ändå inte. I läckert svartvitt foto möter vi Chiles tidigare diktator Augusto Pinochet som 250-årig vampyr. Även om man inte är bekant med Chiles historia och samtidsdebatter är den groteska satiren uppenbar.

Mindre uppenbar för tittarna – och tydligen för kritiker eftersom man letar förgäves efter minsta referens till detta – är den historia Larraín lutar sig emot i föreningen av diktaturer och draculor. Från Siegfrid Kracauers tes i boken ”From Caligari to Hitler” (1947) om hur ”Nosferatu” förebådade Hitler till de B-filmer som gjordes i 1970-talets diktaturer. I den tjeckoslovakiska kommunismen liksom i Francisco Francos Spanien användes nämligen vampyren som metafor för det man inte fick skildra.

Den tjeckiske regissören Jaromil Jireš lutade sig 1970 mot en roman av surrealisten och Nosferatu-fantasten Vítězslav Nezval i sin ”Valerie and Her Week of Wonders”. Bakom intrigen om flickan som blir kvinna genom blodet går det antiklerikala temat inte att ta miste på. Ett knep för att med myndigheternas godkännande slå mot en sorts makt, medan tittaren vet att man egentligen kritiserar den utsugande kommunismen. (Priset för bisarrast vampyrfilm i en kommunistregim tas dock av ”Ferat vampire” (1982) där en sportbil går på blod i stället för bensin och Václav Havels framtida andra hustru Dagmar gör huvudrollen).

ANNONS

Ergo: lesbiska vampyrer som suger livet ur män.

Kring 1970 regisserade även Pere Portabella sina första filmer. Han hade producerat surrealisten Luis Buñuel och vände sig nu till spansk sex- och skräckfilm av regissörer som Jess Franco och Vicente Aranda. Deras filmer, som ”Vampyros lesbos” (1971) och ”The Blood Spattered Bride” (1972), är i dag ihågkomna som mjukporr. Men – de gånger censuren inte hann rensa bort titlarna – kunde publiken uppfatta revolten mot den omgivande Franco-verklighet de levde i. Där kvinnor förlorade sina rättigheter och queerliv var underjordiskt. Ergo: lesbiska vampyrer som suger livet ur män.

Portabella såg vad som skedde i genren, förstod hur vampyren och diktaturen förenas av psykologin om dominans och beroende, och filmade sin egen ”Cuadecuc, vampir” (1971) på inspelningen av Jess Francos Christopher Lee-film ”Greve Dracula”. En metafilm som visar parallellen mellan Lees Dracula-gestalt och diktatorn Franco: en karismatisk högdragen man som stöttas av aristokratin och framträder med pompa, ståt och effekter – och på det viset suger livet ur sitt folk. ”Cuadecuc, vampir” blev en favorit på experimentfilmscenen och regimen beslagtog Portabellas pass.

Två år senare gjorde Pinochet verklighet av skräckfilm – och femtio år senare är det uppenbart vilka filmer Pablo Larraín har tittat på.

Mindre kul, givet att andelen demokratier sjunker i världen, är att Larraín inte lutar sig mot något svunnet utan stakar ut framtiden. För likt vampyrerna har de korrupta autokratiska utsugarna en obehaglig tendens att leva länge – och återkomma i alltför många uppföljare.

ANNONS

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Psykets laboratorium. Skildringar av drogexperiment i Weimarrepubliken” av Isabelle Ståhl

LÄS MER:Vampyrfilmen speglade krigets blodbad

LÄS MER:Freudiansk skräck förebådade nazismen

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS