Recension: ”Dikter” av Hugo von Hofmannsthal

Tjugosex år gammal var underbarnet Hugo von Hofmannsthal i stort sett klar med poesin. Redan som gymnasist etablerade han sig som ett av de främsta namnen i den litterära sammanslutningen ”det unga Wien” med sin extremsensibla poesi. Efter perioden som poetiskt underbarn skrev Hofmannsthal i stället huvudsakligen för teatern och operan – samarbetet med kompositören Richard Strauss hör till operakonstens främsta.

Att Hofmannsthals poesi, trots att den är odiskutabelt viktig ur ett litteraturhistoriskt perspektiv, varit så sparsamt översatt till svenska kan te sig märkligt. Men är det egentligen det? I den svenskspråkiga lyriktraditionen har den här formen av strängt formmedvetet och högst förkonstlade poesi sedan länge förvandlats till en utpräglad mot-tradition. I bästa fall har den betraktats som en kuriositet, i perioder har den aktivt förhånats. Poeterna Johannes Edfeldt och Bertil Malmberg är några tidigare uttolkare vars författarskap talande nog själva förpassats till en slags skuggtillvaro i den svenska litteraturhistoriens marginaler.

Med andra ord är Axel Englunds fylliga tolkningsvolym en rent objektivt viktig insats. Äntligen kan vi läsa ett större urval av de stora tyskspråkiga poeterna från förra sekelskiftet på svenska, därtill med initierade kommentarer och efterord. Det var på tiden – och en utmärkt möjlighet att knyta bekantskapen med ett författarskap som på mer än ett sätt känns djupt otidsenligt.

Här möter vi en ung poet som ogenerat uppträder som både profet och försångare för mänskligheten, som när det i dikten ”Många måste …” slås fast att poeten, trots en privilegierad position, också diktar för de som ”ligger ständigt med tunga lemmar/intill det förvirrade livets rötter”. Det ska absolut inte tas som intäkt för någon form av socialt engagemang hos den konservativt sinnade Hofmannsthal, snarare som ett slags existentiellt tillstånd som kan besjungas men aldrig förändras i grunden.

Läser man för många av volymens dikter på raken kan det hända att man storknar.

Dikternas tydliga fokus på skådespelare och harlekiner kan också ses som en fingervisning om poetens ointresse för det triviala och alldagliga till förmån för det som är sig evigt likt över tid. I föredraget ”Der Dichter und diese Zeit” (som Englund återger i sitt efterord) understryker Hofmannsthal att poeten inte får ”förneka någonting inträde i sin själ”. Man kan invända att Hofmannsthal i den poetiska praktiken faktiskt sovrar rätt hårt när det kommer till vad som släpps in i texterna.

Möjligheten att livet går att leva i andra tonlägen än det elegiska beaktas sällan i dikterna.

Oftare än inte rör vi oss i ett slags tidlösa parklandskap där döden och skönheten är de två konstanterna människan har att förhålla sig till – och ständigt viner vinden, ”längs vägen så ljuvligt sorlande/och regnet i skymningens sken/var vätt av längtan, porlande”. Läser man för många av volymens dikter på raken kan det hända att man storknar. Men för den som vågar öppna sig för texten blir det snart uppenbart att gravallvaret också frigör betydande litterära kvaliteter.

Ingen Hofmannsthal-volym värd namnet kan undgå att ta sig an ”Balladen om det yttre livet”, sannolikt poetens mest lästa och älskade dikt. I denna förgänglighetens höga visa registreras det flyktiga i tillvaron i strof efter strof för att till slut peka på den vemodiga tröst som poesin ändå kan erbjuda oss. Egentligen säger alla dikter i den här volymen mer eller mindre samma sak – men den här dikten säger det bättre. För den som är lagd åt avundsjuka finns det något närmast förnedrande över att en brådmogen tjugoåring kunde skriva så avklarnat och tidlöst om människans villkor, utan någon annan auktoritet än den som det litterära geniet medför.

Hur lyckas då Englund med att flytta över detta till svenska? I det tyska originalet lyder diktens första strof: ”Und Kinder wachsen auf mit tiefen Augen,/Die von nichts wissen, wachsen auf und sterben,/Und alle Menschen gehen ihre Wege”. I Malmbergs tidigare tolkning blir detta: ”Barn växa upp med allvarsamma ögon,/som ej förstå, och ligga plötsligt kalla./Och människorna vandra sina vägar”.

Hos Englund lyder strofen: ”Och barn med djupa, ovetande ögon/blir vuxna, dör, och alla går att sköta/sitt eget längs med sina egna vägar”. Valet att behålla det inledande ”Und” är klokt – som Englund själv poängterar i sin kommentar till dikten ger detta första ”och” känslan av att ”en uppräkning redan pågick” vilket förstärker ”bilden av det yttre livet som en kontinuerlig och meningslös omtagning av rörelsen från födelse till död”. Överlag är diktens anaforiska, det vill säga upprepande, karaktär tydligare bevarad än i Malmbergs version.

Jag är å andra sidan inte övertygad om att det är helt lyckat att förvandla ”Und alle Menschen gehen ihre Wege” till ”Och alla går att sköta/sitt eget längs med sina egna vägar”. Det finns en olycklig mångordighet här som förtar något av det maximartade i strofens tredje versrad. Nog gör sig formuleringen bättre på en enda rad i stället för att sträckas ut över två rader? Men det handlar också om en öppenhet i formuleringen som försvinner. Att omformulera att människorna ”gehen ihre Wege” till att ”sköta/sitt eget” förskjuter definitivt dikten till det vardagliga livets sfär.

Jag föreställer mig nog snarare att den utspelar sig i en slags avklarnad rymd, så som man kan möta den i Frantisek Kupkas gåtfulla målningar. Alltså en plats vigd åt tidlösa väsentligheter och tidlösheter snarare än…vardagspussel. Skönhetsupplevelsen överväger ändå. Och kanske kan diktens slutstrofer också få avsluta den här texten. För: ”Likväl blir mycket sagt i ordet ’kväll’./Så tungt dess sinnesdjup och sorger rinner,//som honungsdroppar från en bivaxcell”.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Tidsmaskinen” av H.G. Wells

LÄS MER:Det litterära samtalet måste in på Tiktok

LÄS MER:En blågul högtidsstund för Dracula-älskaren

Per Klingberg