Recension: ”Minnen av kriget” av Nikolaj Nikulin

I sitt monumentalverk ”The Soviet century – Archeology of a lost world” skapar historikern Karl Schlögel ett imaginärt museum över Sovjetunionen. Under kapitel om allt från imperiets ljudbild till de eviga brödköerna kan man föreställa sig en vandring mellan montrar som avtäcker hur livet verkligen var.

När jag läser Nikolaj Nikulins ”Minnen av kriget” – nedtecknade hågkomster ur ett soldatliv i Röda armén 1941-1945 – kan jag se boken ligga där på museet.

Nikulin var tonåring när han skickades i fält och vuxen när kriget fyra år senare tog slut. Sina minnen skrev han ner först 1975, och då för skrivbordslådan. Ett försök att ”befria mig från det förflutna”. Man förstår det behovet – liksom varför manuset inte kunde publiceras i Sovjet.

Det stora fosterländska kriget, som andra världskriget kallas i Ryssland, är i dag polerad heroism.

Som författaren Sergej Lebedev skriver i ett utmärkt kontextualiserande förord är kriget en kult. Vare sig det är en glorifierad klichébild von oben eller ”löjtnantprosa” ur skyttegraven så är berättelsen tillrättalagd för att hylla bolsjevikprojektet och den lilla sovjetiska soldatens uppoffring. Nazismens ädla besegrare får inte besudlas.

När ”Minnen av kriget” väl gavs ut på ryska 2007, två år före Nikulins död, var det av Statliga Ermitaget där han hade arbetat som konstintendent. Upplagan var liten, det gjordes ingen reklam. Men styrkan i texten – som i sinnet frammanar bilder som de expressionisten George Grosz målade av människan i världskrigets inferno – var sådan att boken sålde slut och blev vida omtalad.

När det töar ligger kropparna lager på lager. Män som har skickats på meningslösa självmordsuppdrag för att övermanna en ointaglig kulle.

Den kraften har inte försvunnit när Ersatz nu, i Nils Håkansons noggranna och känsliga översättning, ger ut ”Minnen av kriget” på svenska. Om något har den, med anfallskriget mot Ukraina som fond, fått förskräcklig aktualitet eftersom man så tydligt ser de röda trådarna löpa från då till nu.

”Här förflöt min sälla ungdomstid”, skriver Nikulin och skildrar – i målande detaljer så makabra att läsaren ofta måste lägga ifrån sig boken – strider som pågår i två år om ett hundratal meter mark i en skog någonstans kring Leningrad.

När det töar ligger kropparna lager på lager. Män som har skickats på meningslösa självmordsuppdrag för att övermanna en ointaglig kulle.

För det är inte den sakliga fasansfullheten, alla avfrysta tår, av granater lemlästade kroppar eller kvinnor som blir ”fälthustrur” – de skickas runt i fallande befälsordning – som i sig gör boken så hemsk. Utan hur detta vittnar om det sovjetiska bygget i sin helhet, om dess förakt för människolivets värde.

”Minnen av kriget” ska läsas intill Gulagskildringar som Varlam Sjalamovs ”Berättelser från Kolyma” och Schlögels ”The Soviet century – Archeology of a lost world” för att man ska förstå att vi inte har att göra med en anomali. Bolsjevikerna skapade ett system med ointresse för människan.

Nikulin beskriver ett krig fört på samma sätt som koncentrationsläger och kollektivisering. Soldaterna var mer rädda för befälen och de politiska funktionärerna som väntade bakom dem än för fienden. Under brinnande krig dömdes 130 000 soldater till arkebusering eller straffkompanier (ofta samma sak). Man belönade lismande idioter och snart tystnade de moraliska, rättrådiga och modiga som sa ifrån.

Under boken skildrar Nikulin detta, och brottas med det egna samvetet. Om ”Minnen av kriget” kanske står och stampar i mitten eller om jag bara avtrubbas av alla huvuden som klyvs av artillerield och sprutar kroppsvätska över finniga tonåringar vet jag inte. Men när Nikulin når Ostpreussen och massvåldtäkterna av tyskor sätter i gång blir hans resonemang en viktig del av dramaturgin.

Kvinnor låses in i en vind och de ryska soldaterna köar. De skjuter ihjäl ett spädbarn den våldtagna håller i. Varför? Nikulin försöker förstå. Är det för koncentrationslägret med högar av döda judar de stötte på? Visst är tyskarna bestialiska – men varför ska vi bli som dem?

Exakt hur lönlöst hans ingripande är inser man i bokens mest hjärtskärande stycke: Nikulin skyddar en tyska, blir till och med lite kär. Han vänder ryggen till och tyskan våldtas av 12 pansarsoldater innan hon kastar sig genom ett fönster.

Bolsjevikerna skapade ett system med ointresse för människan.

I en symboltyngd passage skäller Nikulin ut en soldat som bajsat på en Sèvrestallrik. ”Jag uppmanade dem att lyssna till sina samveten, jag talade om det Sköna, om Människan, om de Höga Idealen”.

Två timmar senare har hela kompaniet uträttat sina behov på servisen. ”Sedan dess har jag aldrig igen kämpat för det Rätta eller för några Höga Ideal.”

Men ”Minnen av kriget” kommer för alltid att finnas kvar som en korrigering från någon som säger ifrån – för att det finns rätt och fel även när man är inbegripen i ett fruktansvärt krig.

Än i dag är väst långt ifrån på det klara med hur djupt och svårt det här arvet är i Ryssland. Vladimir Putin rehabiliterar Stalin och, som i intervjun med Tucker Carlson nyligen, ljuger om andra världskriget. På paraderna kör ryska barn leksaksraketbilar.

Vill man bli dyster kan man fundera över hur lång tid det tog för Tyskland att konfrontera sin historia. Och inse att det arbetet knappt hann påbörjas innan det avslutades i Ryssland – för att nu motivera nya imperiekrig.

Men en dag, när Schröders museum blir verklighet, kommer Nikulins bok ligga i rummet om den sovjetiska propagandan och krossa illusionen om det polerade kriget.

Berätta om en förljugen glorifiering, den som exploateras av en Putinregim som söker sin historiska legitimitet i det förflutna.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Minnet av Förintelsen har aldrig varit lika hotat

LÄS MER:Recension: ”Cold crematorium” av József Debreczeni

LÄS MER:Recension: ”The zone of interest” i regi av Jonathan Glazer

Hynek Pallas

kultur@gp.se