Finns det mer att lära om Förintelsen efter alla fackböcker och romaner, filmer och dokumentärer? En ny bok, för första gången översatt till engelska, visar att det gör det. Och mer än vi kanske vill.
Att József Debreczenis ”Cold crematorium” efter att den publicerats på 1950-talet inte fick spridning berodde inte bara på kalla krigets politiska stämningar. Reportageboken, en unik form av vittnesmål i denna genre, skrevs på ungerska i det tidigare Jugoslavien som författaren kom ifrån. Sen försvann den. Amerikanska förläggare ryggade tillbaka för att Debreczeni beskrev hur Röda armén befriade lägret han satt i. I kommunistländerna hade en ”antisionism” genomsyrad av antisemitism blivit politik, och man begravde skildringar som visade att offren var judar och inte ”antifascister”.
Men när man läser denna ”rapportering från Auschwitzlandet”, som undertiteln lyder, av det år som Debreczeni satt i läger förstår man att det handlar om något mer.
Debreczeni hade varit journalist, men även poet och romanförfattare, innan han 1944 skickades till Auschwitz från Vojvodina. Till lägret kommer han i maj: ”En vårbris och Birkenaus skorstenar som väller ut rök 200 meter bort”. Fram till befrielsen flyttas Debreczeni mellan arbetsläger innan han placeras i ett ”sjukhusläger”. Beskrivningen av dess diarréfyllda interiörer, där tyfussjuka vrak ligger tre i varje brits, kan vara något av det värsta jag har läst.
Debreczeni förenar den styva journalistens sinne för att återge individer, detaljer och miljöer med en sociologs och etnografs förståelse för det större skeendet. Allt med en poets språkkänsla. ”Cold crematorium” skrevs från ett perspektiv i nuet (bara stundtals hoppar författaren framåt och berättar att han läste om någons död efter kriget). Det gör inte bara texten dramatisk, utan obönhörligt rotad i sin tid. Det ska vi vara tacksamma för, hur svår läsningen än blir.
I historikern Anna Hájkovás bok ”The last ghetto – an everyday history of Theresienstadt” (2020) finns ett vittnesmål ur en dagbok, där ett barn kallar en man för ”stinkande jude”. Båda är judar i ett getto. Citatet ströks när vittnesmålet översattes till hebreiska och engelska. Hájková betonar vikten av att inte enbart studera förövare och, med sentimental blick, offer. Det har länge undvikits, och det är inte aptitligt, men man måste förstå vad för slags ”samhällen” som formades i getton och läger. Och vad människor gjorde för att överleva.
Som Debreczeni visar innebär det brutala handlingar, stölder från en svältande som slutar med döden, och generositet som räddar liv. Precis som Hájková gör han detta med en för oss obekväm etnisk och nationell kategorisering. Men vi vet att den var betydelsefull för hur livet formades i lägren. Europas judar före kriget var som historikern Bernard Wasserstein skriver i ”On the Eve” (2012) kontinentens minst enhetliga befolkningsgrupp. Det spelade roll. Och Debreczeni hjälper oss inte bara att förstå hur hierarki byggs kring grupper som anlände tidigt – som fördelar positioner till släkt och vänner – utan Debreczeni rasar även mot ”tjuvaktiga och lögnaktiga” judar från de grekiska öarna. Beskrivningar som är direkt rasistiska. Vilket ytterligare tjänar till förståelse för dåtidens tänkande.
”Kitsch. Skräck är alltid kitsch. Även när den är verklig”, skriver Debreczeni efteråt.
Genom beskrivningar som skapar extremt obehag skildrar Debreczeni den avhumanisering som inleds vid deportationen: vakterna tvingar ner judar på alla fyra och beordrar dem att ”öppna trynet”. Namn ersätts med nummer. En man presenterar sig i imperfekt: ”Jag var Dr. Farkas”. Vissa scener beskriver hur familjer upplöses – söner och fäder som slåss om en bit bröd – eller hur tonåringar säljer sin kropp för mat och påminner oss om hur nya band uppstår och det nationella och lokala kvarstår.
Den som tror att detta friskriver förövarna – nazisterna – missar poängen. ”De bästa slavdrivarna är slavar som ges en lite bättre position än andra”, skriver Debreczeni och skärskådar hur hierarkin upprätthålls och sadister formas. Ovanför en medfånge som för en extra bit mat piskar sin nästa finns SS och de tyska företagen. Förintelsens ekonomi, så ofta bortglömd, framhävs. Arbetslagen har bindlar med logotyper (”IG” för IG Farben) och dör i företagens tunnelbyggen. En SS-man kan för all del dyka upp och avrätta den hårdaste arbetande juden för att det passar honom. Förmannen från företaget ber i stället artigt om numret från mannen som tagit en paus och skriver upp det på en lapp. När arbetspasset är slut hoppar en kapo som fått lappen på mannens bröst ”som på en studsboll” tills han är död.
”Kitsch. Skräck är alltid kitsch. Även när den är verklig”, skriver Debreczeni efteråt.
Kanske går du på bio i dagarna och ser ”The zone of interest”. En film där vi aldrig ser men hör Auschwitzvärlden. Det är den Debreczeni beskriver. Och vill vi förstå människan, då ska vi läsa om den utan att vända blicken från det värsta.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Lärarrummet” i regi av Ilker Çatak
LÄS MER:Recension: ”The zone of interest” i regi av Jonathan Glazer
LÄS MER:Kravet att bojkotta Israel är principlöst
Missa inga recensioner från GP Kultur
Nu kan du få alla våra filmrecensioner direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Filmrecension. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
