Hynek Pallas: Recension: ”Marionetterna” av Ingrid Carlberg

I ”Marionetterna” ger Ingrid Carlberg en bakgrund till propagandans massiva isberg, från pr-geniet Willi Münzenberg till dagens Sverige. Kunskapen om hur det – då som nu – ser ut bakom kulisserna är ett skydd mot att bli nyttig idiot, varför den borde läsas av alla i offentligheten, skriver Hynek Pallas.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS

Våren 2022 offentliggjorde den slovakiska säkerhetstjänsten en övervakningsvideo. På filmen lämnar en diplomat från ryska ambassaden över pengar och instruktioner till en ung man. Denne identifieras som brorson till en pensionär som lever på socialbidrag. Ändå arbetar pensionären gratis för en ”alternativ nyhetssajt” – och donerar stora summor till landets ryssvänliga ytterhögerpartier.

Fallet är numera huvudexempel när påverkansaktioner i Centraleuropa lyfts i internationella medier. Men – som journalisten Ingrid Carlberg visar i sin strålande bok ”Marionetterna – En berättelse om världen som politisk teater” – är sådant sannolikt knappt mer än en klumpig topp på propagandans isberg.

Redan bokens första kapitel slutar med citat ur ett tal som Hjalmar Branting höll 1917 med riktning mot Vladimir Lenin och bolsjevikerna, efter det att den till synes medellösa kommunistiska gruppen lyckats sprida tidningen Pravda i massupplagor på östfronten: ”Och man frågar sig på vissa håll vem som betalar”. Pravda var i hemlighet betald av Tyskland. Men bolsjevikerna var redan världsledande på ”plausible deniability” – möjligheten att trovärdigt förneka kopplingar så att det inte syns hur tråden löper till marionettspelaren.

ANNONS

Det vi i dag känner som trollfabriker och manipulerad samhällsdebatt började som Carlberg noterar knappast med Willi Münzenberg. Men för en bok som vill ge bakgrund till dagens påverkan och propaganda – med marionettens trådar som metafor – är han en perfekt figur att följa.

Formen för ”Marionetterna” är en njutning. Carlberg vet att när man berättar om trådar folk vill ha begravda, då krävs transparens.

När Lenin mötte Münzenberg i Zürich 1917 såg bolsjevikledaren genast nyttan i den militante socialistens propagandatalang. För Lenin var begrepp som sanning och moral relativa, underkastade de politiska målet. Om lögnen tjänade revolutionen så var den mer legitim än sanningen. Detta, att det viktiga inte är hur saker egentligen är, utan hur de ser ut att vara, förblev centralt i sovjetimperiet fram till dess kollaps. Och spridningen av den bilden – via Moskvakontrollerade ”icke-statliga” organisationer i väst, tidskrifter, bokförlag och manipulerade intellektuella – formades i decennier av Münzenberg. Tills han, då en märkt man i nazisternas Berlin och i Stalins Moskva, dog under oklara omständigheter 1940.

Carlbergs berättelse om hur detta propagandaimperium byggdes upp och sköttes är inte bara en historisk blandvändare där hållpunkter är riksdagsbranden i Berlin, spanska inbördeskriget och Sacco och Vanzetti-fallet i USA. Boken korsklipps dessutom effektivt med hur manualen Münzenberg skapade har hämtats upp ur Kremls källare under Vladimir Putin. Dessutom berättar hon, bättre än tidigare populärhistoria, hur trådarna då som nu går till Sverige.

ANNONS

De svenska huvudpersonerna då är Olof Aschberg. ”Den röde bankiren” som bland annat hjälpte bolsjevikerna att smuggla ut, smälta ner och föra vidare enorma rikedomar de stal av det ryska folket och blev en viktig finansiär för den röda propagandan. Samt Hjalmar Brantings son, juristen och politikern Georg, som sannolikt var sovjetisk informatör och helt säkert ”inflytandeagent” åt kommunistregimen.

I dag, när rysk påverkan i stället går via ytterhögerflanken – där trådarna går till Trump-administrationen och dagens Münzenbergs som Steve Bannon – är det Sverigedemokrater som Kent Ekeroth som dyker upp med märkliga kopplingar, eller journalisten Chang Frick.

Formen för ”Marionetterna” är en njutning. Carlberg vet att när man berättar om trådar folk vill ha begravda, då krävs transparens. Vilket gör till och med det noggranna arkivarbetet spännande att följa. När hon granskar kartor över hur Aschbergs bank låg i förhållande till sovjetiska ambassaden och Münzenbergs kontor på Unter den Linden i Berlin är det först när hon går till dåtidens gatunummer som bilden står klar. Intervjuer med Aschbergs barn och barnbarn, Rysslandsforskare, duperade svenska journalister eller en åldrad Ingvar Carlsson – som på frågor om hur Georg Branting kunde fortsätta verka i politiken svarar: ”Den store Brantings son som partiet inte ville ha någon konflikt med” – är levande.

ANNONS

Vad jag särskilt uppskattar är Carlbergs förmåga att skriva fram nyfikenheten som driver henne utan att känslor och aha-upplevelser ställer sig i vägen för läsarens upptäcktsfärd. En jämlik ciceron som håller handen – och samtidigt delar med sig av erfarenheter från arbetet med Raoul Wallenberg-boken ”Det står ett rum här och väntar på dig…” (2012) liksom reportage om kampanjer som kring FRA-lagen.

Carlberg undviker snyggt att göra den berättelsen till foder för kålsuparteorier om att väst var samma lika som diktaturens öst.

Arthur Koestler, en av de författare som medverkade i propagandaapparaten från insidan och lämnade den, varnade västvärlden för att kopiera Sovjetunionens metoder eftersom demokratier inte kan offra sina grundläggande värden. CIA, som inte lyssnade på det örat utan bland annat rekryterade Münzenbergs medarbetare, fick också se egna påverkanskampanjer explodera i ansiktet när de avslöjades.

Carlberg undviker snyggt att göra den berättelsen till foder för kålsuparteorier om att väst var samma lika som diktaturens öst. Den är dock en varning i en tid när lögner och påverkan i jämförelse med 1917 färdas med ljusets hastighet och – liksom förr – riktar in sig på att exploatera befintliga samhällstendenser för att skapa folkstormar som driver politik i önskad riktning. Vi lär inte bli varse verkliga turer om varför Koraner brinner i Sverige under en Natoansökan på många år, om någonsin. Och Carlbergs uppfordrande avslutning om öppenhet och hur journalister ska vara demokratins första frontlinje kommer med svåra frågetecken. Ska vi tillåta att propagandakanaler som RT (Russia Today) sänder in i våra vardagsrum? Ska centraleuropeiska länder som Slovakien, där det pågår en valkampanj som utsätts för massiv rysk påverkan, acceptera sådant trots riskerna?

ANNONS

Carlbergs slutplädering är mer snygg än ger svar på de frågorna. Men det är uppenbart att alla som verkar i dagens offentlighet, från journalister till politiker, måste läsa in i sig på böcker som Peter Pomerantsevs ”Ingenting är sant och allting är möjligt” (2015), Jessikka Aros ”Putins troll” (6/5/22 GP) och ”Marionetterna”. Kunskapen om hur det – då som nu – ser ut bakom kulisserna minskar åtminstone risken för att låta sig användas som nyttig idiot i en Münzenbergs, Ekeroths eller Bannons trådar.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Skotten i Slovakien. En centraleuropeisk tragedi” av Hynek Pallas

LÄS MER:Hyckleri att ta emot Leninpriset

LÄS MER:Barbaren från Kreml har fått som han vill

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS