Årets skojigaste roman är den norska författaren Nina Lykkes ”Vi är inte här för att ha roligt”. I boken omnämns Knut, en medelålders vit manlig författare med passerat bäst före datum, som förövare i en ung verklighetsförfattande kvinnas senaste bok vilket utmynnar i en meditation över verklighetsbeskrivningar och provokationer i kulturen. Knut ställs inför erotisk konst med mensblodiga dildos, och påpekar att det knappt var fränt på 1980-talet. Möjligen om kvinnan inte längre hade varit 22 år gammal utan på andra sidan 50, tänker han. Tre månader efter publikation fick Knut, Lykke och Linda Skugge rätt.
Den andra insikten som Lykke på kort tid prickar in är mer komplicerad. Och allvarligare. Med ett öga på verkligheten utanför boken – jag vet för jag har hört Lykke upprepa detta – kritiseras hur så kallade verklighetsförfattare påstår sig vara utlämnande. Men som författare till och protagonister i sin litteratur är det alltid deras subjektiva utlämnande av andra som gäller. Ytterst sällan ger de detaljer om sina bankkonton, sina barn eller sina föräldrars sexliv. Det finns en gräns man inte passerar för att inte bli bränd. Samtidigt som man söker provokationen för att behålla det författande jaget (och försäljningen) i strålkastarens sken.
När Karl Ove Knausgård 2023 bestämde sig för att ta emot det svenska Leninpriset surrade så minnet av Lykkes bok igång.
Jag vet förstås inte om Knausgård – en författare till vilken svenska kulturredaktörers relation är så dysfunktionell att de fortfarande ältar hans åtta år gamla text om cyklopernas land – behöver prissumman
Kort rekapitulation: priset i den ryske diktatorns namn delas årligen ut ”i maktkritisk anda” av Lasse Diding, en svensk entreprenör vars champagnesocialism lett till kompensatorisk JVVF-diagnos (Jag Vill Vara Farlig). Vi är cirka två skribenter som årligen traditionellt påminner om att det kanske inte är så värst ”maktkritiskt” att ta emot ett pris om det är stämplat med ett namn drypande av blodet från miljoner fängslade, döda och förtryckta. Att ena dagen, som Nina Björk, skriva böcker om friheten och nästa dag ta emot sådana pris är helt enkelt hyckleri.
Men, Sverige har alltid varit inordnat så. Hade skribenter på DN kultur tagit emot priser i fascisters namn skulle de inte skriva där dagen därpå.
Jag vet förstås inte om Knausgård – en författare till vilken svenska kulturredaktörers relation är så dysfunktionell att de fortfarande ältar hans åtta år gamla text om cyklopernas land i stället för att plocka in fler skribenter som skriver bortom trångsyntheten – behöver prissumman (100 000 kronor).
Men givet hans relation till Sverige – och det faktum att Knausgård hårdnackat försvarat Peter Handke sedan denne under stor kontrovers fick Ibsenpriset i Norge och därför vet hur debatten kan se ut – så har författaren sannolikt sett fram emot att det här ska reta lite. Plus att han beundrar Jan Myrdal, intimt knuten till Leninpriset. Myrdal drevs nämligen enligt Knausgård av ”viljan att till varje pris söka sanningen”.
Förutom när det gällde offren för kulturrevolutionen, Röda Khmererna och några folkmord till, får man väl tillägga.
För ett par år sedan hade Leninpriset till Karl Ove bara varit ännu ett varv i debattfabriken. Jag hade inte väntat mig att någon mer än jag själv och SvD:s ledarsida skulle reagera. Men så kom vintern 2022. Svenska redaktioner har, i alla fall på ytan, riktat om sökljuset. Det forna östblocket och samtalet om rysk imperialism existerar plötsligt, även om förståelsen ofta är mer på Brio- än Lego-nivå.
Så när pinget kom att Leninpriset tas emot av Knausgård fick jag hopp om viss debatt. Det här är trots allt landet där DN Kultur jagade Svenska Akademien med svetslåga efter att de haft den dåliga smaken att ge Nobelpriset till Peter Handke.
Det var därför intressant att se reaktionerna gå på autopilot. Victor Malm, kulturchef på Expressen, twittrade om hur Knausgård gillar att göra svensk offentlighet förbannad. Det var tongångarna även i SvD där man drog några fraser om svenskar som cykloper och att det ju inte vore knausgårdskt att tacka nej (29/8).
Tacka för all del ja eller nej kära författare. Men kanske att vi i Sverige, i stället för att göra detta till ett spännande ankdammsplask, kan låna ur just Knausgårds cykloptext. Där skriver han om hur det retar svenskar – förlåt, cykloper – när deras bild av verkligheten inte stämmer med hur det faktiskt ser ut till exempel i utlandet.
Sedan vintern 2022 är det nämligen inte för den svenska debattens skull som man måste lyfta vad det innebär att internationellt upphöjda, beundrade verklighetsförfattare tar emot priser i ryska diktatorers namn för att ge sken av att fortfarande kunna provocera. Kanske diskutera – vilket Knausgårds författarskap med sina hundrasidiga utläggningar om Hitler lämpar sig för nästan lika väl som Lykkes – om det ändå inte kostar så värst mycket för en förmögen London-norrman att ta emot Leninpriset för att se ut som en retsticka i Sverige.
Men att det eventuellt gör det för ukrainare, när den ryska imperialismen siktar på folkmord i deras land. Kanske berätta för läsarna varför det under Euromaidan 2013–2014 revs så många Leninstatyer i Ukraina att det kallas för ”Leninopad" (”Leninfall”).
Att det inte blir så beror måhända på att det, för verklighetsförfattaren liksom för skribentkåren, skulle innebära att faktiskt vädra sin egen och inte andras enögdhet offentligt.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Dagböcker är litteraturens svar på det ändlösa scrollandet
LÄS MER:Recension: ”Det tredje riket” av Karl-Ove Knausgård
LÄS MER:Min sågning av Knausgård var befogad
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
