Sheena Patels debutroman ”Jag är ett fan” kretsar kring en ung, frilansande kvinna med dåliga arbetsvillkor och hennes relation med en gift man. Om man nu kan kalla det en relation, de träffas då och då. Ibland går det månader mellan tillfällena. När de väl ses har de knappt sex och de verkar inte ha det bra tillsammans på något annat sätt. Ändå är hon besatt.
Hon befinner sig också i en relation med en snäll och fin pojkvän, men är självdestruktiv och uttråkad. Mannen hon vill vara med, vilket han genomgående kallas i romanen, är inte bara gift, han har också en mängd andra älskarinnor. En av dem är influencer och kulturbarn, vit och rik, och huvudpersonen är lika besatt av henne som av mannen de delar.
Som handling och fenomen är det något av en trop. En kulturman (för han är såklart konstnär) snärjer betydligt yngre kvinnor, i plural, genom att ömsom bekräfta och ömsom ignorera dem, så att hoppet om en riktig kärleksrelation aldrig dör.
Nytt är däremot Patels författarskap, och jag är mycket tacksam för att det nu finns på svenska. Det var länge sedan jag senast blev så besatt av en bok. Jag stryker under varannan mening, inte för att komma ihåg vad jag ska citera i recensionen, utan för att jag vill visa det för mina vänner. När jag läser utvalda partier högt för min vän som är på middag, missar hon nästan sista bussen hem.
Vad är det då som är så bra med ”Jag är ett fan”?
Först och främst handlar det om den skicklighet med vilken Patel gestaltar makt. Rasism, klass och sexism är alltigenom närvarande, men aldrig på ett duktigt, tillrättalagt sätt. Inget huvudpersonen gör kan klassas som moraliskt rätt, tvärtom.
Det Patel gör är att beskriva strukturerna såsom de faktiskt genomsyrar våra liv. I det stora och mest intima, våra kärleksrelationer, såväl som i det lilla och ytliga, som syns i små gester och poser med en positionerande funktion.
Influencern tillika kulturbarnet huvudpersonen är besatt av står för det sistnämnda: hela hennes flöde präglas av den kyliga skönhet som väcker både ha-begär och förakt. Det är vackert, rent och ordnat enligt principer som bara den kulturella överklassen känner till. Men det är också hopplöst förutsägbart, trendigt, snarare än en egen särpräglad estetik.
För det måste sägas – det här är en bok om att vilja ha det man inte kan få. Sällan har jag sett det gestaltas så väl som i ”Jag är ett fan”.
Snarare än att vara bra på att skapa skönhet är kvinnan hon är besatt av bra på att utföra små handlingar som gör att hon uppfattas på rätt sätt, och bra på att fotografera och publicera detta.
Huvudpersonen och kvinnan hon är besatt av befinner sig på varsin sida om den koloniala strukturen, och hos kvinnan huvudpersonen är besatt av gestaltas det genom att hon, med sitt influerande, inte skapar utan ordnar skönhet. Såhär avslutar Patel ett stycke om detta:
”Enkelheten i denna föreställning går hand i hand med dess inneboende våld. Vitheten tror att alla ting behöver en organiserande princip och som av en händelse har den svaret – den princip den erbjuder är sig själv”
Det som också är så bra med ”Jag är ett fan” är Patels förmåga att gestalta digital besatthet, och hur långt man kan dra det. En favoritscen från boken är när huvudpersonen, enkom med syfte att bli vän med systern till kvinnan hon är besatt av, med mycket möda och stort besvär skaffar sig en gullig hund att passa.
Målmedvetet promenerar hon med den i systerns kvarter. När hon till slut lyckas lära känna henne är det en vinst, kanske bokens enda.
Det är svårt att skriva en bra bok som till stor del utspelar sig i digitala rum. Deras språk och flöden skiftar så snabbt att boken lätt hade kunnat gestalta något som redan är passé.
Än svårare är det att översätta det. Här vill jag ge en eloge till översättaren Ylva Mörk för att hon lyckats. Både med att översätta de så samtida företeelserna och Patels både roliga och vackra språk – de långa meningarna, och versalerna och fetstilen som dyker upp ibland förmedlar desperationen och besattheten också i formen, liksom sorgen över att ha begär som inte tillfredsställs.
För det måste sägas – det här är en bok om att vilja ha det man inte kan få. Sällan har jag sett det gestaltas så väl som i ”Jag är ett fan”.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”I’m a fool to want you” av Camila Sosa Villada
LÄS MER:Recension: ”Jag tar inte farväl” av Han Kang
LÄS MER:Vi behöver myten om Faust för att förstå vår samtid
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
