Den sydkoreanska författaren Han Kangs ”Vegetarianen” var en av den sena tonårens större läsupplevelser. Boken fick stora framgångar internationellt, så också i Sverige, och så sent som i höstas sattes den upp som pjäs på Dramaten. Nu är Kang aktuell med romanen ”Jag tar inte farväl”.
Den börjar med att författaren Gyeongha åker till ön Jeju för att hjälpa sin vän Inseon. Vännen ligger på sjukhus för att genomgå en smärtsam behandling mot en skada hon ådragit sig, och behöver någon som tar hand om hennes fågel. Också Gyenogha är i dålig form. Hon har drömt samma mardröm i flera års tid, den har spridit sig i henne som en sjukdom och berövat henne allt som hör ett normalt liv till.
Mardrömmen är kopplad till omfattande, våldsam död. Samma typ av död som en gång i tiden förekommit på Jeju, men som av politiska skäl inte offentliggjorts förrän decennier senare. I stället har våldet funnits i öns kollektiva medvetande, ett trauma omöjligt att föra på tal. Inseons familjehistoria går inte att separera från detta våld. Mardrömmen och hennes personliga relation till massakern har fått vännerna att planera ett gemensamt konstprojekt.
Romanen liksom projektet drivs av frågan: vad finns att säga om den här mängden död? På Jeju mördades tiotusentals personer av militärpolisen 1948 eftersom de antingen var eller anklagades för att vara vänstersympatisörer. De som överlevde kunde inte prata om det förrän i slutet av nittiotalet, då också de första massgravarna grävdes ut.
För tunna sneakers, bussar som inte dyker upp, mobiltelefonen som dör. Att läsa det är som att pulsa genom blötsnö.
Det är femtio år av tystnad som får mig att tänka på dokumentären ”The act of killing” från 2012. Också den gör tydligt att ett folkmord når sitt slutliga mål när det inte benämns vid sitt rätta namn, när överlevande och anhöriga inte vågar tala om våldet av rädsla för att det ska fortsätta, när repressiv politik gör så att det är som om tusentals människor aldrig funnits från första början.
Kanske är det denna massiva död som gjort att något inte stämmer med ön. Jeju tycks vara en plats där gränsen mellan levande och döda är extra tunn, där de till och med kan byta plats. Det adderar ett lager av magisk realism - eller så hamnar Gyenogha i ett slags psykotiskt tillstånd som följd av en köldskada i bokens inledning. Oavsett vilket är det stundtals svårt att veta vad som händer i hennes huvud, och vad som är på riktigt.
Våldets spår är isolerande, på samma sätt som en ö är isolerad. ”Jag tar aldrig farväl” är därtill en bok där snön aldrig upphör att falla, och alla som varit på en plats där snö stannar på marken och lägger sig metertjock vet att även det låser fast en. Under Gyeonghas resa från öns flygplats till Inseons hus blir denna låsning som tydligast. Här präglas romanen av taktila beskrivningar av kyla, snö och de komplikationer som uppstår när man försöker ta sig fram. För tunna sneakers, bussar som inte dyker upp, mobiltelefonen som dör. Att läsa det är motigt, som att pulsa genom blötsnö.
Det är i bokens andra halva som det bränner till. Inseons och Gyenoghas vänskap framträder tydligare, och lika mycket som romanen handlar om hur konsten kan förmedla lidande, handlar det här om hur lidandet och våldet kommer upp till ytan från första början. Inseons arbete med mer och mindre officiella arkiv blir en inblick både i hur konst kan skapas och hur romanen själv kommit till. Läsaren bjuds in i arbetet med våldet och dess spår. Det är svårt att lämnas oberörd.
Särskilt en bild av skelett från en massgrav där alla utom ett ligger på samma sätt dröjer sig kvar. En mycket kort person, kanske ett barn, ligger med knäna uppdragna mot magen, levande begravd. När Gyenogha i en scen imiterar rörelsen är det tydligt att skelettet faktiskt en gång var en människa, och att alla de andra skeletten också varit människor och att massaker inte bara är ett ord. Det är svårt att förmedla det i en roman, men Han Kang lyckas.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Dags!” av Ulf Eriksson
LÄS MER:Recension: ”Älven i mig” av Jannete Hentati
LÄS MER:Pjäs utan asiatiska skådespelare får kritik
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
