Saga Wallander: Recension: ”Älven i mig” av Jannete Hentati

Jannete Hentatis debut ”Älven i mig” handlar om ström i dubbel bemärkelse. Både strömmarna i Lule älv och den som är modernitetens grundpelare, strömmen vi är gränslöst beroende av men vars produktionsvillkor vi förblivit plågsamt omedvetna om.

I alla processer förekommer offer, i Sveriges elektrifierings- och industrialiseringsprocess är det naturen som offrats och de människor som levt med den snarare än av den. Både då och nu begås övergrepp mot främst de samer som lever av rennäring och de ortsbor som tvingats lämna sina hem till förmån för Vattenfall.

”Älven i mig” är svår att genrebestämma. Den är inte ett reportage men inte heller en roman, kanske något däremellan. Det är inte bara en berättelse om ett förkastligt sätt att utnyttja naturen både historiskt och i nutid, utan även en bok som handlar om att längta efter att känna sig hemma, med existentiella anspråk.

Samtidigt snuddar den vid essägenren i det att den inte bara refererar till statistik om vattenkraftens effekt på den biologiska mångfalden eller tidningsartiklar från tidigare konflikter kopplade till vattenkraftens konsekvenser, utan också till poeter, filosofer och konstnärer.

Författaren reser periodvis till orterna kring älven för att prata med de som fått sina liv förstörda av Vattenfalls framfart, eller de som fått jobb av Vattenfall, de som tvingats flytta mer än en gång, de som företrädde och företräder naturskyddsföreningen och de som gång på gång höjt sina röster men inte blivit lyssnade på.

Vattenfall är ett statligt bolag som fullständigt struntat i hur deras produktion påverkat samiskt liv, arv och näring – och påverkar än i dag. Det är en fråga som angår oss alla

Vattenfall är ett statligt bolag som fullständigt struntat i hur deras produktion påverkat samiskt liv, arv och näring – och påverkar än i dag. Det är en fråga som angår oss alla, även de som aldrig varit norr om Uppsala, eftersom det handlar om mänskliga livsvillkor.

Det är också viktiga berättelser eftersom det handlar om en ödesfråga för vår tid: elektriciteten är förutsättningen för den modernitet vi känner till. För att kunna genomföra den så kallade gröna omställningen måste kolkraften avvecklas och elen produceras på annat sätt. Vattenkraften är det säkraste eftersom den inte är väderberoende, men ytterligare utbyggnad av den är inte heller hållbar, varken för människa eller natur.

Att Hentati är socialantropolog i grunden bidrar förmodligen till den humanism som genomsyrar boken. Det gör den nyanserad, vilket är förtjänstfullt för dess ärende.

I den bemärkelsen är ”Älven i mig” läsvärd, däremot är dess litterära kvaliteter inte lika övertygande. Det essäistiska stråket känns grunt, snarare som citat som fyller ut än något som bidrar till en fördjupad reflektion.

Dessutom handlar en stor del av boken om författarens egen önskan att hitta hem. Det hade räckt att skriva något om det i inledningen, men formuleringar som ”Och älven frågade: vem är du?” återkommer gång på gång, och då känns det som att boken snuddar vid ett slags ”hitta sig själv”- banalitet.

Författaren återkommer också till sin egen släkthistoria – men den saknar relevans för läsaren. För mig är det fullständigt ointressant att hon upptäcker en tremänning hon inte visste att hon hade.

Det är också något med bokens språkliga form som provocerar, en grundkonstruktion som är som hämtad från spänningsromanen. Det passar inte bokens handling eftersom den typen av spänningsskapande språk antingen måste hålla i sin egen rätt eller medföljas av en intrig. När intrigen bara är författarens sökande efter sig själv faller det.

Problemet är att det språket är just konstruerat, men ibland faller Hentati ur den stilen. Det händer när det verkligen bränner till i berättelserna om Vattenfalls framfart. Då blir det sylvasst, konkret och direkt.

Så hoppas jag att hela hennes nästa bok är skriven.

Läs mer i GP Kultur:

Saga Wallander