Saga Wallander: Vi behöver myten om Faust för att förstå vår samtid

Det är inte första gången i historien många av oss har en känsla av att leva på den yttersta dagen, men nu var det länge sedan sist. Någon gång under 1700-talet, som en konsekvens av upplysningen och en ökad sekularisering, byttes idén om skärselden ut mot idén om en ljus framtid.

Den lever kvar hos teknikoptimister som tror att en grön omställning kommer att rädda oss, och hos den del av allmänheten som av rädsla för förändring envist tror att larmen om klimatkatastrofen är överdriven woke-ism.

Denna historiska brytpunkt, då föreställningen om det mörka byttes ut till föreställningen om det ljusa, var naturligtvis inte så generell som det låter ovan, för mellan upplysningen och vår tid kom (bland annat) romantiken med all sin lidelse, allt sitt mörker.

Det var också då, under 1800-talets början, som Goethe skrev sin ”Faust”, en myt som också Christopher Marlowe dramatiserat några århundraden tidigare. Vårens två mest efterlängtade böcker, åtminstone för egen del, visar att Faust-myten är aktuell också i vår samtid. I både ”Nattens skola” av Karl Ove Knausgård och ”Djävulsboken” av Asta Olivia Nordenhof är den central.

I dramat av Marlowe säljer Faustus sin själ till djävulen för att få leva ett liv i vällust. Men ingen kan undkomma konsekvensen av sina handlingar, inte heller Faustus, och i sista akten förs han ned i helvetet. Goethes Faust ingår ett förbund med Mefistofeles, som driver in honom i djävulens grepp.

Boken präglas alltså precis som Goethes Faust av ett destruktivt driv framåt, in i fördärvet.

I ”Nattens skola” är tematiken snudd på övertydlig – Marlowes pjäs sätts upp av huvudpersonen Kristian Hadelands vänner och boken är därför inte bara ett slags allegori, Marlowes Faustus är ett tydligt motiv. Nordenhof tycks mer influerad av Goethe. Hans Faust lider svåra kval, och snarare än av egen vilja, drivs han in i djävulens gap av sin tid och de omständigheter som den för med sig.

Huvudpersonen i Nordenhofs bok drivs in i djävulsnästet och skillnaden mellan att sälja sin kropp och att sälja sin själ utraderas, om det någonsin fanns en sådan från början. Hon skriver: ”Jag sålde mig själv, precis som alla gör. Jag spelade ett högt spel. Satsade hela butiken i hopp om att öka vinsten. Men var det bara det? Var det bara pengarna jag ville åt när jag tackade ja till T:s erbjudande? Nej. Den största attraktionen var döden.”

Boken präglas alltså precis som Goethes Faust av ett destruktivt driv framåt, in i fördärvet.

Frågan är varför myten slagit ned i samtidslitteraturen just nu? I den klassiska ”Allt som är fast förflyktigas – modernism och modernitet” läser kulturkritikern Marshall Berman ”Faust” som en beskrivning av den under 1800-talet påbörjade moderniteten. Den är kaotisk, fragmentiserad och självförbrännande och den aldrig stagnerande utvecklingen är också vad som driver människan in i sin egen undergång.

I Nordenhofs ”Djävulsboken” är just kapitalismen det som fördärvar, det nihilistiska begäret efter pengar.

Så kan också vår tid beskrivas. Många av oss lever med en känsla av att det klister som håller ihop världen som vi känner den löses upp allt snabbare. Det skapar en lågintensiv panik vi skjuter undan medan vi drar ner på vår konsumtion så gott det går – inte i tron att det hjälper, men för att åtminstone göra något.

Och det är bara klimatkrisen. Globalt rör sig politiken i en riktning som tyder på att vi tycks leva i den sämsta av världar – både nyliberal och auktoritär.

I Nordenhofs ”Djävulsboken” är just kapitalismen det som fördärvar, det nihilistiska begäret efter pengar. Hos Knausgård är det snarare personlig framgång, och det är därför människans natur som avhandlas, ett ämne aktuellt för vår tid när gränserna mellan biologi och mekanik tycks lösas upp.

Frågan är vad skillnaden mellan mänskliga och icke-mänskliga motiv är. En nyckelscen i romanen som gestaltar det är den där karaktären Hans visar Kristian en uppstoppad sköldpadda som han mekaniserat, som en tidig dator. Den är död men ter sig levande.

Både Knausgård och Nordenhof utreder senmoderniteten i sina verk. Det böckerna har gemensamt, bortsett från sina storslagna anspråk, är att de ägnar sig åt de existentiella frågor som vår tid för med sig.

Svaret på frågan om varför Faust-myten är tillbaka är att vi behöver den för att förstå vår tid. Nu har moderniteten nått sin självförbrännande kulmen, nu drabbas vi av konsekvenserna av vårt levnadssätt.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Djävulsboken” av Asta Olivia Nordenhof

LÄS MER:Recension: ”Nattens skola” av Karl Ove Knausgård

LÄS MER:Recension: ”Jag tar inte farväl” av Han Kang

Saga Wallander