Recension: ”Djävulsboken” av Asta Olivia Nordenhof

I uppföljaren till hyllade ”Pengar på fickan” sluter en sexarbetare avtal med djävulen. Asta Olivia Nordenhofs ger sig åter i kast med skildra kärleken i kapitalismens tid, och skriver djävulskt bra. Det är bara synd att det inte räcker, skriver Jenny Högström.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Det är något fuffens som pågår i Danmark, när inte bara en utan två författare deklarerar att de ska skriva en septologi. Sju delar, är det inte lite mycket att utlova om man inte är typ gud? 2020 publicerades i alla fall första delen såväl av Solvej Balles hyllade ”Om uträkning av omfång” som av Asta Olivia Nordenhofs likaledes hyllade ”Pengar på fickan”.

I Balles fall har fem böcker om Tara Selter redan utkommit. Och Nordenhof kan med ”Djävulsboken”, som utkom på danska i höstas och nu föreligger i svensk översättning, bocka av nummer två på listan i sin serie om Scandinavian Star, färjan som förliste 1990 med ett stort antal döda. Men i diktförordet står det klart att skrivandet inte varit någon dans på rosor. Tre utkast om finansmän skrevs och kasserades, inklusive ett om Christopher Columbus. Till slut gick Nordenhof tillbaka till sitt ursprungliga motto, det i mina öron mycket danskklingande ”fuck män”. Och sen skrev hon det som läsaren har för handen: ”Djävulsboken”.

ANNONS

Upp till läsaren att få ihop den här boken med den tidigare, skriver Nordenhof upproriskt: ”jag kan ju verkligen // inte // göra hela jobbet // själv”.

Tackar. Som kritiker är jag van vid just den uppgiften. Men jag tycker heller inte man ska behöva slå knut på sig själv. Så vad blev det då av ”Djävulsboken” till slut?

En roman, står det på omslaget. Men bror, jag vet inte. Det är fyra delar, eller som det står, ”fyra försök att besvara frågan om huruvida man kan älska under kapitalismen”: novellen ”Djävulen i höghuset”, en avdelning med dikter kallad ”Öppna hus”, novellen ”Djävulen talar från dårhuset” och så dikterna ”Vinterhus” som alla äger rum om natten. Gemensam nämnare är vid en första anblick ordet ”hus” snarare än djävulen.

”Djävulen i höghuset” börjar i någorlunda nutid, det vill säga i coronakarantän i ett höghus i London hemma hos en välbeställd man som jagberättaren Olivia träffat på en buss. I tolv dagboksentréer pågår två parallella historier: Olivia blickar tillbaka på sitt liv som prostituerad, och mötet med T, en finansman som flimrade förbi i ”Pengar på fickan” och en av dem som tjänade grova pengar på investeringarna i och olyckan på Scandinavian Star. Här framträder han främst som en svinrik torsk som vill äga en vacker kvinna (Olivia) till kropp och själ. Det tycks mer handla om makt än om sex och tycks även gå Olivias önskan att köra sig själv i botten till mötes. Liksom patriarkatets önskan att finna ett yttre objekt för sitt självhat (kvinnan). En projektionsyta. Fuck män om ni minns.

ANNONS

Hon blir alltså prostituerad – och verkar gilla det.

Precis som för Maggie i ”Pengar på fickan” ligger prostitution nära till hands när inga pengar finns att tillgå. Men medan Maggie var skriven i ett slags inkännande tredje person har ”Djävulsboken” en rak och oförvägen jagberättare som inte ber om ursäkt för nånting. Samma upproriska berättarröst som höll politiska brandtal om kapitalismen i ”Pengar på fickan”. Såhär står det när Olivia som just har varit på möte med socialen fattar sitt beslut: ”Självmord eller prostitution tänkte jag på vägen hem, men det här är ingen offerberättelse, det här är en berättelse om att kommunen kan dra åt helvete och dessutom har jag drömt länge om att tjäna stora och snabba pengar.”

Hon blir alltså prostituerad – och verkar gilla det. Och så småningom sluter hon ett avtal med T – Djävulen får man förmoda – för en kappsäck full med pengar. Ramberättelsen med mannen i London fungerar som ett slags spegel vilken förvirrande nog innefattar reell närhet.

Men vem är Djävulen, är det mannen, pengarna eller makten? Novellen får ett slags upplösning, men framstår samtidigt mest som en allegorisk skiss vars ofullkomlighet suddas ut av snabba klipp fram och tillbaka i tiden, en suggestiv stil, drastiskt bildspråk och en förförisk berättarröst.

ANNONS

Helvetet är de andra heter det hos Sartre. Men hos Nordenhof är det, om man ska ta författaren på orden, kapitalismen och patriarkatet. Det är att leva isolerad från andra människor i stället för tillsammans. I kärlek. Med sina barn, (obs vackra) vänner, osv. Det är åtminstone de aspekterna dikterna kretsar kring: möjligheten till ett gemensamt uppror. Att förändra världen. Såhär står det i en nyckelpassage i ”Vinterhus”:

”det finns ingen

stor skruv

som vi inte

kan skruva loss

om vi skulle vilja

och är tillräckligt många”

Världen är fakkad – men vi kan förändra den tillsammans. Gott så.

Rent generellt skulle jag säga att den stora behållningen med Asta Olivia Nordenhofs ”Djävulsboken” ligger i en stark och levande berättarröst där allt utom jaget framstår lite som rekvisita. Den är så stark att man nästan tar henne på orden när hon kallar boken för ”en erotisk rysare och en roman om kärlek i kapitalismens tid”. Men bara nästan.

Annorlunda uttryckt: Nordenhof skriver för jävla bra. Hon skriver så att man verkligen lystrar. Men räcker det för att få den här boken att funka som helhet? Nej. Jag tycker inte det.

Texten har uppdaterats.

Läs mer i GP Kultur:

ANNONS

LÄS MER:Färjekatastrof blir sju romaner om pengar

LÄS MER:Unga författare skildrar det hårda Norden

LÄS MER:Recension: ”Pengar på fickan” av Asta Olivia Nordenhof

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS