”Fångarna fick utstå daglig tortyr, bland annat mot könsorganen. Tortyren var inte en förhörsmetod, den var fångvaktarnas tidsfördriv. Utöver elektroder använde sig torterarna av för ändamålet avpassade järnrör tills fångarnas könsorgan var lika uppsvällda som på en tjur. Spruckna testiklar och våldtäkter var fångarnas vardag.”
Var det jobbigt att läsa? Du måste läsa ändå.
”… mediernas uppgift är inte att skydda oss från besvärande fakta, utan att göra dem kända. Att titta bort är inte rättvisa, det är att möjliggöra fortsatta krigsbrott, eftersom ’krig dödar med de likgiltigas händer’.”
Citaten kommer från ”I samma flod” av Sofi Oksanen, med underrubriken ”Putins krig mot kvinnorna”. I min mening är underrubriken missvisande, då boken är något mer fundamentalt än en aktuell uppgörelse med en tidsspecifik och namngiven despot.
Visst redogör Oksanen för de faktorer som samspelat för att göra Putins krig i Ukraina möjligt, och metoderna i just Ukraina står i fokus, ges historisk kontext och tyngd.
Våldtäkten som vapen: mot kvinnor och mot män, nu och då, där och där och där.
Hon beskriver Wagnergruppens rekryteringsmetoder i fängelserna och Putins valkampanjer med bikinibrudar och gräddtårtor, redogör klart och begripligt för hur jämställdheten i sig är ett hot mot Putins rådande ordning, berättar om Mila i Ukraina som genomgick förhör instängd i en källare i 43 dagar med soldater som hotade med att ”hälla syra i hennes underliv, de sparkade henne och sa att hon inte förtjänade att få några barn”.
Ja, hon ger detaljer som är kopplade till just denna, just nu pågående, verklighet.
Men på samma sätt som ”Helt vanliga män” säger något större om mänskligheten än om de individuella tyska soldater den undersökte, på samma sätt som Serenys intervjuer med Albert Speer är nödvändig läsning bortom honom som namngivet exempel på nazismen, är detta en nödvändig skildring av något värre än personbunden ondska. Som författaren lakoniskt konstaterar:
”Sexuellt våld är ett av världens äldsta vapen, eftersom det är billigt, effektivt och generationsöverskridande, och inte kräver vare sig logistik, tekniskt underhåll eller modernisering”.
Det är detta vapen – med källhänvisningar – som undersöks. Våldtäkten som vapen: mot kvinnor och mot män, nu och då, där och där och där. För ja, ur svensk kontext: på bekvämt avstånd från den lokala vardagen. Något att förfasas över som hemmahörande på annan plats.
Känslan av distans ger en falsk trygghet. Detta visar Oksanen genom återkommande exempel på hur fred byts till krig: ”fred är en anomali i mänsklighetens historia. (...) Gång på gång visar sig människor som fötts under fredstid inte kunna tro att de behöver tyda de tecken som pekar mot anonyma massgravar.”
Ni märker att jag inte kan sluta citera – det är för att allt i denna bok måste läsas. Med pauser emellan, ja, för att kunna ta in. Med ögon som ibland sluter sig av sig självt, reflexmässigt, som skydd för den egna själen. Men måste tvingas upp igen. En bok som inte får läggas åt sidan för att syrenen slår ut, och inte heller för att kvällen är blå och ljum.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Kristallpalatset” av Madeleine Hessérus
LÄS MER:Recension: ”Vikarien” av David Norlin
LÄS MER:Recension: ”Silkesbadet” av Agmall Sarwari
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
