Recension: ”Vikarien” av David Norlin

David Norlins andra bok är en drygt niohundra sidor lång redovisning av ett år i ett genomsnittsliv med genomsnittsproblem på en genomsnittsort. ”Vikarien” är en mysig värld att befinna sig i, men rent litterärt har den vissa problem, skriver Agnes Lidbeck.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Den här boken luktar tryggt. Som landsting och sirapslimpa och blandfärs. Berusande som en lättöl, revolutionär som ett varv i kommunala badhuset. Med simmössan på. Det är en bok som håller reda på vantarna och packar matlådan.

David Norlins ”Vikaren” är en cirka niohundra sidor detaljredovisning av dryga året i ett genomsnittsliv, med genomsnittsproblem, på en genomsnittsort och gestaltningen lägger sig absolut kloss nära genomsnittsvardagen. Att skriva så himmelens långt om det jämngrått tisdagsfärgade är ett rätt kaxigt litterärt projekt, och relevant.

Tekoppskvinnan i de kommunala rummen får generellt sett alldeles för lite uppmärksamhet och detta skulle kunna, som en Maj-trilogi fast i ett igenbommat folkhem, blivit hennes revansch. För här finns ett (niohundrasidigt, som sagt) embryo till en riktigt jävla lysande bok.

ANNONS

Handling? Ett porträtt av den utbrända Anna, som har lite struligt på jobbet – hon försöker komma tillbaka till läraryrket – och lever ett ganska ensamt liv. Kärleken drabbar henne på en kvällskurs. Hon blir extramamma. Hon stickar, han den där kärleken är osäker inför exet och klumpigt tyst i relationen, de har ibland bra och ibland dåligt sex, någon pizza blir misslyckad.

Det går så långt att jag ett tag undrar om boken handlar om någon sorts för mig okänt frikyrkligt samhälle

Det lustiga tricket i boken, är att låta all denna vardag framstå som en sorts eskapistisk drömtillvaro. Det beror nog framförallt på att persongalleriet är genomgående sunt och klätt i foträta skor, ingen verkar ha några demoner, inte värre demoner än att de kan dränkas i en tekopp i vart fall.

Det går så långt att jag ett tag undrar om boken handlar om någon sorts för mig okänt frikyrkligt samhälle: nyårsafton är potatisgratäng, mobbare nyps, vuxna mänskor ser varandra pillemariskt i ögonen när de handlat kondomer… ingenstans är det någon som skriker och slåss mot döden, ingenstans något mörker större än ficklampans räckvidd.

Konflikter hanteras moget, ingen ghostar, ingen kokar kaniner. Ingen säger men guuud vad jobbig du är, kan du bara ge dig. I stället säger de:

”Du kanske tycker det är skönare att slippa tänka på det just nu. Det är okej”.

ANNONS

Det var möjligt att jag utan att vilja det låtit undvikande i tonen.

”Jag vet att du frågar för att du bryr dig. Det är bara det att jag har glömt hur det kändes förut, när jag funkade som vanligt. Jag kan liksom inte avgöra vad som beror på hur det faktiskt är och vad som bara handlar om mig.”

”Det är ingen fara. Jag lovar. Jag fattar om du inte orkar tänka på det nu. Vi kan prata om det en annan gång.

Hon lade handen på min axel

”Men om du känner att du behöver prata om det, lova att du hör av dig?”

”Jag lovar”.

Att leva i den här världen skulle vara rätt mysigt, tänker man. Som att ligga på sjukhus och äta krögarpytt. Rent litterärt leder det dock till vissa problem, i kombination med författarens lust att, likt en plansch över matsmältningssystemet, tydliggöra allt.

Denna besatthet vid att skriva ut saker gör att den där skrällande normaliteten inte har någon oförklarad klangbotten att eka mot.

Sidohandlingarna är formaterade för att belysa den centrala konflikten, även belyst i titeln: Anna blir aldrig fokus i någons liv, utan ett staffage. Minspel förklaras och känslor förklaras, bakgrund och motiv förklaras. Och när jag säger att författaren förklarar, menar jag inte att han antyder eller låter läsaren hitta ledtrådar: utan att han faktiskt skriver rakt upp och ned vad som händer, och varför.

ANNONS

Denna besatthet vid att skriva ut saker gör att den där skrällande normaliteten inte har någon oförklarad klangbotten att eka mot. Hade det funnits lakuner, någon sorts ventilation i texten, hade det tillrättalagda kanske upplevts som skrämmande, eller en tunn fernissa över bråddjup. Men även bråddjupen lodas och visar sig vara pölar. När Anna tittar på en tavla kan det låta såhär:

Med varje besök hade jag lärt känna henne bättre. Det var som om nya skikt i målningen uppenbarade sig varje gång jag kom och tillbringade en stund inför den. Jag hade med tiden förstått att hennes ansikte bar på många olika uttryck och att hon, lika lite som vi levande, visade upp dem alla vid ett första flyktigt möte. Det var ett konstverk som det tog tid att lära känna.

Vilket låter som en underbar tavla, men som motsatsen till den bok man har för handen.

Faktiskt det enda outsagda i ”Vikarien” är slutet. Där upphör boken plötsligt, mitt i steget. Det är lite frustrerande, eftersom gestalterna till slut står inför en situation som kanske tvingat någon att säga något ogenomtänkt, eller kanske till och med otrevligt.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Är David Norlin nästa Lydia Sandgren?

LÄS MER:Jag är så trött på allt tjat om soft girls och huskvinnor

LÄS MER:Recension: ”Silkesbadet” av Agmall Sarwari

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS