En återkommande frågeställning för den författare som vill skapa litterärt snarare än pekoral är: hur kan jag skriva med distans om det som bultar, utan att tappa läsaren? Hur kan jag skriva svalkande, för en publik som vill ha kött, blod, svett och tårar? Det finns inget enkelt svar på frågan, så många väljer en medelväg. Kanske därav, så många dåliga böcker.
Madeleine Hessérus har inte valt en medelväg. Hon slingrar sig i stället mellan två extrema poler. Och tack för det, för det blir rätt underbart. I ”Kristallpalatset” samsas handlingen från Mitt Livs Novell med ett redogörande klarspråk, vilket ger ny frisk ton åt de mest söndertröskade förlopp. Man associerar lika mycket till ”Lasarettvisan”, den gamla dängan om en söt flicka som dör på institution, som till en instruktionsbok för den mangel som dunkar dovt i textens källare.
Hessérus har valt att skriva på en tämligen banal premiss: att det var synd om kvinnan förr i tiden. Vilket få argumenterar emot. Dessutom illustreras denna premiss genom ett antal stereotypa öden. Här har vi den unga svikna Harriet som kommer till ett hem för dem som blivit på smällen utan att vara gifta.
Det skapar svindel i mig, stundtals så berörande att personliga minnen utan plats i den professionella läsningen tränger sig på.
Magen är inte påtaglig i början, men skammen är. På Vändesta, som hemmet heter, stöts hon och blöts mot andras tårdrypande öden: den förtvivlades på vinden, den sprakande olyckliga lögnarens, den bittert tillknäpptas.
I händerna på en författare med mindre integritet hade detta varit ett hopplöst projekt. Och visst finns marginalanmärkningar: hur prydligt kan en gestalt följa sin linje innan det blir tramsigt? Hur tydlig kan författaren vara med sin position innan hen skriker läsaren döv?
Men det stannar faktiskt vid vaga farhågor, för Hessérus beskriver sina gestalter med sådan detaljskärpa, sådan arkivariskt korrekt noggrannhet, att texten kränger sig ur sin sockerkaksform och blir något skarpt och påträngande, med helt annan smak än vanilj.
Det är ett skickligt att skapa gungfly av den mark man tror är välkänd, osäkerheten hos läsaren växer samtidigt som både form och innehåll tuggar på i var sitt, var för sig förutsägbart men hopslaget komplext, spår.
Det skapar svindel i mig, stundtals så berörande att personliga minnen utan plats i den professionella läsningen tränger sig på. För genom greppet svarar Hessérus på frågan om hur en författare kan gripa sig an plattityderna: genom att lämna tillräcklig känslomässigt spelrum för läsaren att själv hitta sina med romanen likställda smärtpunkter. Att tvinga det som ska bulta, att bulta i dig.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Läsning kan vara prövande, utlevande och sexuellt
LÄS MER:Recension: ”Vikarien” av David Norlin
LÄS MER:Jag är så trött på allt tjat om soft girls och huskvinnor
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
