Recension: ”Högt och lågt” av Stig Larsson

I mitten av essäboken ”Högt och lågt” konstaterar Stig Larsson att det finns en underförstådd överenskommelse mellan läsare och författare, som består i att författaren vet vad han gör. Kan vi som läser honom tänka oss att bryta med den? Larsson bekänner att han själv i många av sina associationer inte vet vart han ska komma. Som författare är han inte rationell.

Det är en syn på skapande som borde vara självklar. I dag verkar den närmast som en provokation. I förhandsintervjuer ifrågasätts Larssons låga ”produktionstakt”, som funnes det ett statligt påbud om att författare ska ge ut en bok vart tredje år.

I brist på andra värden vill man se att författaren har arbetat ordentligt, alstrat tillräckligt med ord, skrivit ännu en lång bok. Den babblande litteraturen är på frammarsch. Själv kommer jag att tänka på den kärnfulla rubriken till en flera decennier gammal tidningsartikel av Larsson: ”Tryck mindre – tänk mer!”

Är det en uppmaning som också kan riktas till den svenska deckaren? ”Högt och lågt” var från början tänkt som en bok om genren. Men för att kunna säga något om deckaren upplever Larsson att han först måste säga något om hur riktig litteratur fungerar. Den kan enligt honom antingen ge en insikt om mänskliga relationer eller tillföra något nytt till världen, där det senare såklart är att föredra.

Underhållningslitteratur uppskattar han, men den är och förblir underhållningslitteratur. Varför har vi fått så svårt att se skillnad? Eventuellt är Larsson något på spåren när han, till synes opåkallat, understryker att det inte är samma sak att säga att alla böcker inte är lika mycket värda som att säga att alla människor inte är lika mycket värda. Varför är det till exempel som författare inte ok att publicera vad som helst?

Det är principer som gör hans text ovanligt öppen och direkt, skriven med en strävan efter det som är sant.

”Högt och lågt” ger inga uttömmande svar. Det måste ju ges utrymme för alla stickspår. Via minnet av ett samtal med Jan Myrdal, där Larsson också listar sådant som borde ha sagts mellan dem, hamnar boken i en analys av Jan Guillous förhållande till sina läsare. Larsson läser några motsägelser hos Guillou (en viss nazivurm, ett angrepp på Myrdal) som ett slags skämt på läsarens bekostnad. Guillou placerar sig över läsaren. En kort analys av ”Nedstörtad ängel” ertappar PO Enquist med samma synd.

Stig Larsson kan däremot sägas samtala med läsaren som hon vore en nära vän. Det förutsätter en hög grad av förtroende från båda sidor. Någon gång är det svårt att följa med – man hade velat skjuta in en fråga! – men det är också oavbrutet intressant. Faktum är att det där fria associerandet, Larssons benägenhet att följa varje uppdykande tanke, ger texten en spänning och nerv som minner om just deckaren. Vad ska komma härnäst?

Bäst att inte avslöja hur boken slutar med andra ord. Det räcker att säga att den mynnar ut i en berättelse som sätter essän i fråga. Är syftet egentligen att teckna ett självporträtt? I sådana fall är det ett i stil med den tanke som presenteras redan på bokens första sida: Som läsare hamnar man i närkontakt inte bara med författarens sätt att tänka, utan också med hans sätt vara.

Därför får en författare inte skämmas eller vara rädd för att bli missförstådd. Till detta kommer att Larsson vill överraska sig själv när han skriver. Det är principer som gör hans text ovanligt öppen och direkt, skriven med en strävan efter det som är sant.

Principerna bygger förstås på ännu en beklagligt otidsenlig tanke: Att människan inte fullt ut kan känna sig själv. ”Högt och lågt” tydliggör distinktionen mellan att bara pladdra och verkligen tala. Det handlar som alltid om kvalitet.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Konsten kan visa oss hur illa ute vi faktiskt är

LÄS MER:Recension: ”Där allt är kontrapunkt tid” av Göran Sonnevi

LÄS MER:Recension: ”Övre port, nedre port” av Geir Gulliksen

TEXT

Mikaela Blomqvist

kultur@gp.se