När Ryssland inleder sin storskaliga attack mot Ukraina hamnar den tyska poeten och slavisten Anja Utler i sorg. Diktboken ”Det börjar. Sorgerefräng”, som nyligen kom ut på svenska i precis översättning av Linda Östergaard, fångar tillståndet i 209 fyrradiga dikter inspirerade av haikun. En efterföljande essä reder ut varför poeten känner och skriver som hon gör.
Omgivningen försöker psykologisera henne. De ser sorgen som ett uttryck för skuld; Utlers morfar stred som nationalsocialist i den ukrainska delen av Sovjetunionen. Andra uppfattar hennes känsla som ett slags förmätenhet, ett imperativ om att de borde känna samma sak. Någon föreslår att hon i själva verket lider av depression.
Utler vägrar dock att göra sorgen privat. I stället söker hon en gemensam grund för känslan och för den motvilja den väcker. Hon finner att människan i vår, förvisso affekterade, samtid hela tiden försöker skjuta bort emotionerna och avskilja dem från det intellektuella arbetet. Men även känslor är en del av verkligheten. Om vi inte erkänner dem förlorar vi kontakt med världen och oss själva.
Det handlar om att vi måste rikta en kritisk blick mot oss själva och våra bevekelsegrunder
Poeten betonar att denna position inte är naiv. Hon tror inte på någon känslans oskuld eller renhet, eller att känslor ska följas blint. Det handlar om att vi måste rikta en kritisk blick mot oss själva och våra bevekelsegrunder, för att förstå att vi också skulle kunna handla på ett annat sätt.
Naiv kan man heller knappast kalla Utlers poesi. I essän slår hon fast att en dikt aldrig kan uttrycka en känsla. I stället blir den poetiska texten – grovt förenklat – något läsaren och dennas känsla kan knyta an till. Dikter som inte erbjuder denna möjlighet, som det inte går att kommunicera med, framstår för Utler som helt privat: ”Fängelsedokument; hopplösa, meningslösa.”
Och nog är det lätt att känna sig hopplös just nu. För en dryg vecka sedan gick jag ut på min gata i centrala Göteborg och hamnade rakt framför Nordiska Motståndsrörelsens obevakade demonstration, som hölls med anledningen av Adolf Hitlers födelsedag. Cirka femtio maskerade män med flaggor, trumma och megafon. När de hade gått vidare blev jag och en främmande kvinna ståendes på trottoaren. Förväntades vi nu fortsätta med vår dag?
Ändå väcker båda böckerna på sina skilda vis hopp
Med sin essä om den stundande klimatkatastrofen pekar den tyska författaren Judith Schalansky ut att det är vad vi alla gör, hela tiden. Även denna bok kom nyligen ut på svenska i tonsäker översättning av Linda Östergaard. Titeln ”Vacklande kanarier” berättar om textens bärande metafor: kanariefågeln som fick följa med ner i gruvan för att varna arbetarna för syrebrist.
I essän föreslår Schalansky att konstnärerna genom sin känslighet kan fungera som dessa kanariefåglar: samtidens prekära tillstånd kan göras erfarbart genom konsten. Fast, konstaterar författaren torrt, problemet är ju inte brist på kunskap. Utler upprepar å sin sida orden maktlöshet, hjälplöshet och hjälplös i sin essä så många gånger att hon till sist räknar efter: åtta, sex och två.
Ändå väcker båda böckerna på sina skilda vis hopp. Det är fortfarande möjligt att tänka riktiga tankar.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Där allt är kontrapunkt tid” av Göran Sonnevi
LÄS MER:Vi vet fortfarande inte vad autistiskt skrivande är
LÄS MER:Nej, SVT – allt bestäms inte av våra gener
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
