Jesper Ahlin Marceta: Recension: ”Grundbulten: Tillit och visionen om en liberal socialism” av Bo Rothstein

Göteborgsprofessorn Bo Rothstein har skrivit en intressant, bra och viktig bok – om än lite stapplande. Det menar GP:s Jesper Ahlin Marceta.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Socialismen är tillbaka! I sin bok ”Grundbulten: Tillit och visionen om en liberal socialism” (Fri Tanke 2023) debuterar statsvetarprofessorn Bo Rothstein som debattboksförfattare. Böcker har han skrivit förut. Och debatterar gör han friskt. Kombinationen av de två är något stapplande, om än mycket intressant.

Den socialism Rothstein förespråkar är, som titeln avslöjar, liberal. Han invänder starkt mot 1900-talets maktfullkomliga varianter av socialismen, liksom mot naiva idéer om planekonomier. Sådant har “med rätta” lagts på “historiens sophög”.

Man känner igen den kaxige debattören Rothstein i de passager där han gör upp med i dag verksamma tänkare som sitter fast i gamla socialistiska föreställningar. Filosofen Martin Hägglund är ett exempel. Denne är enligt Rothstein “helt okunnig”, “ignorant” och “potentiellt mycket farlig”. Det Hägglund ägnar sig åt är “den humanistiska forskningens motsvarighet till neurosedynskandalen”. Ouch.

ANNONS

I stället låter han sig inspireras av den italienske socialisten Carlo Rosselli (1899–1937), vars budord återges flitigt: “Vad jag föraktar är varje form av kollektivt liv där det mänskliga hos varje person upphävs.” Även socialdemokraten Gustav Möller (1884–1970) citeras: “Det gagnar intet att skapa en stat där ämbetsmännen sitta på byråerna och leda och behärska produktionen.”

Man känner igen den kaxige debattören Rothstein i de passager där han gör upp med i dag verksamma tänkare som sitter fast i gamla socialistiska föreställningar.

Den klassiska liberalismen med rättsstat och individens höga status i centrum är fundamental för socialismen, förklarar Rothstein. Läsare som marinerats i nyliberalismens idéer om liberalism och socialism – vilket väl i dag hör till normen – kan förvånas över detta. Liberal socialism? Är det inte en motsägelse?

Knappast. Under sina första 150 år som politisk kraft och rörelse var liberalismen en vänsterideologi. Tidiga socialister kallade sig själva för “sant liberala”. Liberalismens störste tänkare – John Stuart Mill – kallade sig själv för socialist.

Liberaler och socialister stred tillsammans efter de amerikanska och franska frihetsrevolutionerna. Tanken som motiverade dem var att samhället kunde omdanas i grunden: Monarkernas envälde skulle krossas, undersåtar upphöjas till medlemmar i nationer och den politiska makten fördelas jämlikt bland medborgare.

Konservatismen var den självklara motståndaren. De konservativa försvarade befintliga politiska institutioner. Samhällets hierarkier, med kungen, adeln och kyrkan som moraliska väktare, var nödvändiga för att skydda den civiliserade världen från kaos och förfall.

ANNONS

Först under 1930- och 1940-talen bröts alliansen mellan socialister och liberaler. Socialismen förvandlades till kommunism, liberalismen till kapitalism. Den frihet och jämlikhet som tidigare hade hållit dem samman i kampen mot hierarki och orättfärdig makt bevarades endast genom tomma slagord.

Förtjänsten med Rothsteins bok är att han förklarar hur arbetet kan demokratiseras, liksom varför så inte redan har skett i Sverige

Rothstein hör till en växande grupp intellektuella som vill återuppliva det gamla – ursprungliga – förbundet mellan liberaler och socialister. Den socialism som han, liksom andra, föreställer sig riktar in sig på arbetslivet: Hur kan det demokratiseras?

Här finns en svaghet i Rothsteins bok. Frågan varför blir aldrig tillräckligt väl besvarad. Varför frångå ordningen att arbetet bestäms av ägarna, och att arbetarna lyder i utbyte mot lön?

Frågan har dock besvarats av andra, som exempelvis den liberala filosofen Elizabeth Anderson. Vanliga arbetare tillbringar i runda slängar en tredjedel av dygnets timmar på platser där de saknar inflytande, argumenterar Anderson. Att sakna inflytande är att sakna frihet. Alltså borde arbetare ges demokratisk makt på sina arbetsplatser.

Förtjänsten med Rothsteins bok är att han förklarar hur arbetet kan demokratiseras, liksom varför så inte redan har skett i Sverige – landet med nästintill obruten socialistisk regeringsmakt.

Det är fackförbunden som står i vägen. Om arbetare ges inflytande på sina arbetsplatser skulle det inte finnas behov av fackförbund. Vem skulle vara motpart i förhandlingar, om det var arbetarna själva som redan från början satte villkoren?

ANNONS

Facken har tryggat sin makt genom att påverka hur svenska arbetsmarknadslagar är utformade. Dessa lagar bygger på att anställda har rättigheter i kraft av att de är fackliga medlemmar, inte att de är individer eller medborgare. Därför har exempelvis personalägda företag svårt att etablera sig i Sverige.

Som läsare blir man dels glad att Rothstein vågar resa sig från den bekväma sitsen att bara skriva om sånt han kan, dels suckar man över att han är lika kaxig när han rest sig upp.

Däri ligger styrkan i Rothsteins argumentation. Han är oerhört kunnig. Inom sin expertis, som framför allt handlar om kvaliteten i politisk styrning, är han en internationell auktoritet.

Som läsare blir man dels glad att Rothstein vågar resa sig från den bekväma sitsen att bara skriva om sånt han kan, dels suckar man över att han är lika kaxig när han rest sig upp.

Till exempel tappar han stundtals greppet om den röda tråden i sin bok och fastnar i evighetslånga utläggningar om “identitetspolitik”. Ett ämne han helt tydligt inte begriper. Tvärtom gaggar han som en gubbe om att Göteborgs universitet för några år sedan “de facto upphörde att längre vara ett universitet”, eftersom där finns humanister som ägnar sig åt teorier Rothstein inte förstår sig på eller tycker om.

Sådana stickspår kastar dock inte en alltför mörk skugga över ”Grundbulten”. Det är en bra bok. En viktig bok. Det är en bok som stakar ut en konkret och realistisk framtid för liberal socialism i Sverige, vilket för många är just vad som saknas oss.

ANNONS

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Tragedin i Mellanöstern har fått dammarna att brista

LÄS MER:Livet vore roligare om vi slutade vara så nyttiga

LÄS MER:Jag tror mer på staden än nationalstaten

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS