Stadens historia innehåller våra ögonblick av glädje, gemenskap och mening, liksom våra misslyckanden, besvikelser och förluster, skriver Per Magnus Johansson.
Stadens historia innehåller våra ögonblick av glädje, gemenskap och mening, liksom våra misslyckanden, besvikelser och förluster, skriver Per Magnus Johansson. Bild: Stefan Berg

Per Magnus Johansson: Jag tror mer på staden än nationalstaten

Det är genom våra upplevelser av en plats som vi skapar ett band till den. Därför gäller det att ständigt erövra de rum vi rör oss i, skriver Per Magnus Johansson.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Den 3:e september 1966 kunde man läsa följande i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT):

”En stad är inte endast en samling byggnader och en hoper folk. Staden har också en historia som ingår som en konstitutionell del av dess invånares minne och identitet. Berövar man staden dess kännemärken, så berövar man samtidigt människorna en del av deras identitet. De ’känner inte igen sig’ längre.”

Harri Carlsson, vid tillfället ledamot av byggnadsnämnden i Göteborg, uttrycker sig på det sättet i samband med att korsvirkeshusen på Postgatan i kvarteret Traktören revs.

Vi lever såväl i ett yttre rum som i ett inre. Staden uppstår inom oss. Upplevelsen av staden är avhängig det vi har erfarit i rummet. Erfarenheter av skilda slag kan förstärka eller försvaga bandet till staden. Vi skapar en historia på den plats där vi verkar. Rummet upplevs till en betydande del utifrån det förflutna. Stadens historia innehåller våra ögonblick av glädje, gemenskap och mening, liksom våra misslyckanden, besvikelser och förluster.

ANNONS

Det är varje människas uppgift; att försöka erövra en meningsbärande plats i staden där hon verkar

Le Corbusier, den inflytelserike schweizisk-franske arkitekten, yttrade följande om den franska huvudstaden; ”Paris, en obarmhärtig öken. Man tar hem spelet eller så går man under.” Inte klasskamp, utan platskamp, för att låna en formulering från den fransk-marockanske författaren och psykoanalytikern Daniel Sibony. Det är varje människas uppgift; att försöka erövra en meningsbärande plats i staden där hon verkar.

För att hitta fram till staden kan det räcka med att en del av helheten blir min. Det kan röra sig om en bit av en gata, en park, ett hörn av ett torg, ett antikvariat, en ateljé, en bakgata, en bar, ett bibliotek, en bokhandel, en boulevard, en fotbollsplan, en föreläsningslokal, ett konstmuseum, en krog, ett kvarter, ett kyrkorum, en matsal, en restaurang, en simhall, en staty, en teatersalong, en trottoarservering, en tågstation, en universitetsinstitution, en utsiktsplats, en återvändsgränd eller en ölstuga. Den bofaste bör lägga beslag på ett sinnligt fragment av det närmast oändliga rummet. Det possessiva pronomenet måste bli möjligt att använda. Staden blir min och den skulle kunna bli vår. Här vill jag leva, här kan jag älska och här skall jag dö.

Men staden finns också genom vad vi har läst om den; genom den kunskap vi har förvärvat oss om staden och dess historia; genom människornas sätt att beskriva livet i staden. Människor har fötts, levt, älskat, hatat, skapat, bidragit, åldrats och dött i staden. Några har lämnat minnesspår till kommande generationer och andra har haft mer anonyma liv. Några byggnader överlever, andra rivs. Nya fasader tillkommer. Några flyttar in, andra bryter upp, ytterligare några återvänder. På stadens kyrkogårdar finns medborgarnas förmultnade kroppar, men också deras namn, inristade på gravstenar. Vi lever i skuggan av dem. Staden har en historia som överskrider vår stund på jorden. Paris har funnits i över 2000 år.

ANNONS

Staden pockar på att bli beskriven

Upplevelsen av skönhet är knuten till det själsliga; det yttre rummet möter det inre; de förs ihop och överlappar varandra; skillnaden försvagas. Eller som den kanadensiske poeten och musikern Neil Young skrev; ”There's more to the picture than meets the eye.”

Staden pockar på att bli beskriven. Orden skildrar staden och den återfinns i texten. Framställningar som avviker från ögats upplevelser skaver. Iakttagelsen – ögats erfarenhet – genererar ett behov av att tala och skriva. Orden förändrar bilden och den alstrar nya ord. Jag tror mer på staden än på nationalstaten.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Vilket ansvar har vi alla för gängvåldet?

LÄS MER:Inget intresserar mig mindre än Andy Warhols sexualitet

LÄS MER:Därför blir vi mindre ensamma av att läsa och skriva

Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev

GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS