Per Magnus Johansson: Vilket ansvar har vi alla för gängvåldet?

Återkommande drabbas vi alla av den anda som präglar samtiden. Idéhistorikern Sven-Eric Liedman skriver i ”Samtidskänslan” från 1965: ”Det finns en särskild känsla som kunde kallas samtidskänslan. Den har fler uttryck än språket har bokstäver, men själva känslan är enkel och odiskutabel: att man lever i en bestämd tid, ’vår tid’, som på något mer eller mindre handgripligt sätt skiljer sig från alla andra tider. ’Vår tid’ är inte som nuet ett ögonblick lång utan sträcker sig över år eller decennier. Den har ännu inte inhägnats med årtal, men den avtecknar sig mot bakgrunden av andra epoker. Den räcker till och med ett stycke in i framtiden.”

Det skjuts, det mördas, det pågår gängkrig runt om i vårt avlånga land, unga människor tar livet av sina jämnåriga kamrater. Det är sant i Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Norrköping och Eskilstuna. Det kan numera dessutom inträffa varsomhelst och överallt. Vi får därutöver ta del av hur enskilda individer som inte har någon förbindelse till kriminella gäng mördats. Personen råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle.

En politisk ledare har mage att påstå att migrationen är orsaken till den uppkomna situationen

Vi har fått läsa om hur polisen avvärjt sprängningar i trappuppgångar, om extrainsatta regeringsmöten angående det eskalerade gängvåldet, att man skall bryta rekryteringen av barn och unga till de kriminella nätverken, att justitieministern Gunnar Strömmer extrainkallade rådet mot den organiserade brottsligheten, att ungdomar bör få längre straff, att de skall fängslas och inte vårdas på SIS-institutioner.

Fram till augusti i år hade 84 tonåringar mellan 15 och 17 år åtalats. För ett år sedan var siffran 53 och för tio år sedan åtta. I ett nyligen publicerat remissvar – SOU 2023:1 Skärpta straff för flerfaldig brottslighet – framgår att det planeras för ytterligare 700 fängelseplatser. En politisk ledare har mage att påstå att migrationen är orsaken till den uppkomna situationen. Förtroendevalda tänker sig att lösningen på problemet med det ökade antalet skjutningar är att kalla in militären. En makthavare hävdar att vi bör överväga att införa utegångsförbud. Det omänskliga och det vulgära går hand i hand.

Vi noterar att 2022 kom det in 858 anmälningar till Arbetsmiljöverket om hot och våld i skolan. Det är en fördubbling mot hur det var för tio år sedan. Regeringen vill att myndigheter och anställda i kommuner skall vara skyldiga att undersöka personers lagliga rätt att vistas i landet. De uppmanas att ange papperslösa till Polismyndigheten och Migrationsverket. Desperationen har övermannat oss. Jag tänker på den rumänske filosofen Emile Ciorans ord: ”Verkligheten ger mig astma.”

Vi har behov av en ny samtidsanda

Kan vi samtala om det som pågår sedan länge på ett mer vederhäftigt sätt? Vad är det som gör att ett antal unga människor inte känner en tillhörighet med det demokratiska samhället? I vilken grad har vi lyssnat på dem? Hur har vi talat till dem? På vilket sätt har vi ansträngt oss för att inkludera dem? Varför har de varit oförmögna att lyssna på oss som tillhör den så kallade vuxenvärlden? Vilket ansvar har vi för den situation som numera berör alla och inte är begränsad till de ständigt utpekade förorterna, präglade av segregation, utanförskap och fattigdom?

Hur kan vi bryta den plågsamma vanmakt som tynger oss och när skall samhällsdebatten, som i sitt väsen blivit frånstötande och förlamande, mogna? Vi måste på ett annat sätt försöka förstå och ta oss an den i vissa delar obegripliga värld vi lever i. Vi har behov av en ny samtidsanda som låter det offentliga samtalet bli eftertänksamt och värdigt.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Inget intresserar mig mindre än Andy Warhols sexualitet

LÄS MER:Därför blir vi mindre ensamma av att läsa och skriva

LÄS MER:Det är meningslöst att psykiatrisera Serge Gainsbourg

Per Magnus Johansson