Hur tänker man fritt? Det är kanske den viktigaste frågan en människa kan ställa sig. Ändå är det väldigt få som på allvar går till botten med den.
Illusionen att vi tänker fritt och rätt är kanske människans i särklass starkaste drag. Men ibland händer det att en och annan tänkare tar tänkandet och dess okontrollerbara mekanismer på allvar, genom att ägna sig åt ”anamnes” – hågkomsten av bortträngd vetskap via psykoanalysen, eller helt enkelt: ett intellektuellt grävarbete av en epoks omedvetna idéströmningar.
En person som ägnat sig åt det sistnämnda, och mycket mer, är litteraturprofessorn Carin Franzén. I ”Fritänkandet”, nyss utkommen på Glänta förlag, tar hon läsaren på en fullkomligt hisnande anamnes genom den humanistiska traditionens underjordiska strömmar, närmare bestämt libertinismen, som under 1600-talet stod för både sexuellt och intellektuellt fritänkande. Ibland överlappade dessa tankerörelser varandra, ibland inte, men libertinus kommer från latinets ord för ”frigiven slav”, och var ett kalvinistisk skällsord för människor som avvek från den kristna läran. Franzén försöker rädda libertinismen från historiens skräphög. Men i stället för att fokusera på Marquis de Sade, Casanova och Don Juan, som i och med Metoovågens fördömande av sexuella övergrepp knappast ses som några hjältar längre, kliver hon in i 1600-talets salongskultur. Där hittar hon rummen som kom att förbereda både upplysningsfilosofin och den franska revolutionen. Hon tittar på hur dess kvinnliga filosofer, poeter och levnadskonstnärer ägnade sig åt en betydligt mer förfinad och svåråtkomlig frihetskonst, nämligen konsten att tänka i motströmmen, samla dåtidens mest briljanta intellektuella omkring sig och få människans högmod på fall. Vi får möta personligheter som Margareta av Navarra, Drottning Kristina, Anne de Lenclos och Antoinette Deshoulières, spektakulära fritänkare som underminerade dåtidens konventioner med en post-humanistisk förnuftskritik avant la lettre.
De orädda kvinnorna i Franzéns bok lät en mångfald av uppfattningar komma till tals och kritiserade moralismen med både humor och värme.
Dessa orädda kvinnor försökte skapa andra relationer mellan djur, växter och människor, hade en ödmjukare hållning till människans ”ofullkomlighet” snarare än den ”ovetenhet” som Montaigne skulle göra till sitt signum, lät en mångfald av uppfattningar komma till tals och kritiserade moralismen med både humor och värme. Vad gällde maktkritiken ansåg exempelvis de Lenclos, att i lekar och spel är vi alla jämlika. Franzén skapar sin egen salong med alla dessa salongskvinnor och låter var och en komma till tals genom djärva analyser och citat, som skyddar teorin från att låta för mycket som en frihandskonstruktion. En av mina favoritcitat är drottning Kristinas ”Man segrar bara över lidelser när de är svaga”.
Tänkandet blir hos Franzén, inte bara hos kvinnorna hon undersöker utan också hos henne själv, ett lidelsefyllt äventyr som både går ut på maskspel och att låta masken falla. ”När man har befriat människan från hennes masker, hur och vart slutar man?” undrade Barthes. Franzén svarar att drottning Kristina slutade hos Gud. Ett annat slut är avgrunden som öppnar sig inom oss, och Franzéns bok är fylld av hisnande avgrunder och aporier.
Jag själv drabbas av en anamnes när jag har slagit igen boken. När jag läste franska på Humanisten i Göteborg kom jag över en gammal satirisk historia från 1600-talet som berättar om ett kungarike som beboddes av apor, men där alla trodde att de var människor. En vacker dag kommer en av aporna över en spegel, och upptäcker att hon är en apa. Hon släpper då furstespegeln förfasad, vilket får mig att tänka på en annan skämthistoria. En man på ett mentalsjukhus beklagar sig: ”här tror alla att de är Napoleon, fast det finns bara en person som är det, nämligen jag”.
Foucault hävdade att läsningen av det förflutnas texter erbjuder inte bara en kritik av oss själva utan ett incitament till förändring. Franzéns bok blir ur Foucaults maktkritiska perspektiv inte bara en reflektion över den tid som flytt utan också en inbjudan till skapandet av en ny samhällsordning. Det må låta stort, och det är det också, men som Catherine Malabou, en av Franzéns intellektuella vapendragare skriver: ”Att vara kritisk innebär att ha förmåga att uppfinna sig själv, att ge sig själv sin egen form”. Franzén uppmanar oss inte bara att upptäcka djuret, tyrannen eller avgrunden inom oss, utan också att återuppfinna oss på nytt, ja, att helt enkelt tänka fritt.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Melancolia” av Mircea Cartarescu
LÄS MER:Recension: "Stilla liv” på Svenska Institutet i Paris
LÄS MER:Recension: ”Faktiskt tyvärr” av Marianne Lindberg De Geer
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
