Sinziana Ravini: Recension: ”Faktiskt tyvärr” av Marianne Lindberg De Geer

Marianne Lindberg De Geer är som en romersk kejsare som vrider tummen upp eller ner i sin senaste dagbok, ”Faktiskt tyvärr”. Det är både roligt och skräckinjagande tycker Sinziana Ravini.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Vem är rädd för Marianne Lindberg De Geer? Det borde många vara, tänker jag när jag läser hennes senaste dagbok ”Faktiskt tyvärr”, den tredje i ordningen, faktiskt, men inte tyvärr. För Lindberg De Geer är vassare och roligare än någonsin. Hennes förmåga att liksom 70-talets feminister göra det privata politiskt och det politiska en privat angelägenhet är oslagbar. Den ömt beskrivna vardagen, kärleken till maken Carl Johan De Geer, barnen och barnbarnen, konsten, fotboll och socialt nätverkande som sammanvävs med världsomspännande katastrofer, krig, pandemier och ideologiska konflikter, en fröjd att läsa.

Likt en romersk kejsare vrider hon tummen upp eller ner efter varje match – eller rättare sagt en fotbollsdomare, som likt ett samhälleligt överjag delar ut gula kort till höger och vänster. Ingen går säker, inte ens jag, som ägnas en hel sida, då Lindberg De Geer undrar hur en psykoanalytiker kan ta selfies och skriva om dem.

ANNONS

Hon har rätt. Någonstans måste gränsen gå, och den drog jag när jag valde att göra mitt Instagramkonto privat. Men som sagt det privata är alltid politiskt och att skriva som Lindberg De Geer gör, om både dammtussar, måltider, sjukdom, rädslan för döden, sorg, fejder med sina nära och kära eller sitt senaste fåtöljköp är att göra sig till ett objekt för allmänt beskådan, i bokstavlig mening.

Men Lindberg De Geer är både ett objekt och ett subjekt som sicksackar mellan dessa positioner utan att lida för mycket av andras blickar. Desto fler lider nog av hennes och jag skrattar oftast, både skadeglad och djupt imponerad över hur pricksäkert hon fäller folk från kulturetablissemanget.

Jag blir mindre säker på metoden när hon ger sig på kulturpersonligheter som Nina Björk och Åsa Linderborg som beklagar att de blivit fula, något som enligt De Geer är ett tecken på att de ”badar i den manliga blicken”. Har inte hon själv gjort det under åren? Jo, och denna "mauvaise foi" (för att använda Sartres begrepp för "ond tro") undergräver den kvinnliga solidariteten som nästan blivit ett minne blott i vår überindividualistiska tid.

Då får jag känslan av stå inför en både skrämmande stark, komplex och djupt rörande människa, en människa som har både mer mod och mer självinsikt än de flesta av oss, ja, en sann intellektuell.

Lindberg De Geer kritiserar även Liv Strömqvist som enligt Lindberg De Geer ”leker feminist” eller underhåller det patriarkala maktspelet när hon i tv-programmet med Horace Engdahl kryper samman behagfullt, utan att säga emot. Hon hoppas att Strömqvist en vacker dag kommer att stiga fram som ”en äkta intellektuell”, ”som vågar säga det som annars inte blir sagt”. Det är en perfekt definition av vad Lindberg De Geer själv försöker göra i en rörelse som tänker snabbt, ibland för snabbt.

ANNONS

För vad är det en sann intellektuell bör göra? Tänka både med och mot sig själv, i en rörelse som går från retorik till dialektik: det vill säga ett tänkande som vrider och vänder på de egna övertygelserna, så att ett argument (tes), bemöts av ett motargument (antites) som i sin tur leder till en komplexare konklusion (syntes), detta skulle jag vilja säga gör både Björk, Linderborg och Strömqvist i sina alster, gång på gång, fullt medvetna om sina brister och självmotsägelser.

De sociala mediernas affektsökande uppmärksamhetsekonomi har skapat ett både våldsamt och förutsägbart debattklimat. Alla tror sig sitta på sanningen, även jag ibland, när jag i brist på annat viftar med mina psykoanalytiska verktyg. Men absoluta sanningar leder till absolutistiska positioner.

Vad anser Lindberg De Geer om en person som Elon Musk som vill ”säkra sanningen” genom att skapa en ny öppen AI-plattform som kommer säga ”sanningen om allt?” Det är den paranoides våta dröm. Det intressantaste är hur den subjektiva sanningen påverkar den objektiva eller kan få en hel värld på fall.

Detta vet nog Lindberg De Geer, för det är när hon sammanbinder kategorier som klass, kön, ras, kultur, geografi, ekonomiskt och kulturellt kapital, fakta och politiska program som texten bränner till ordentligt.

ANNONS

Då får jag känslan av stå inför en både skrämmande stark, komplex och djupt rörande människa, en människa som har både mer mod och mer självinsikt än de flesta av oss, ja, en sann intellektuell.

Är jag själv rädd för Marianne Lindberg De Geer? Ja, och jag gillar det faktiskt, men inte tyvärr.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Paris just nu är som en konstvernissage från helvetet

LÄS MER:Fransmännen älskar att hata Macron

LÄS MER:Jag blir ofta förvånad över 68-feministernas kvinnohat

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS